ContagionVärlden krymper. På ett litet kick (eller ja, typ åtta timmar i alla fall) kan du ta dig mellan USA och Hong Kong. Om virus hade varit något annat än rena överlevnadsmaskiner gissar jag att de länge stått och gjort vågen för den här utvecklingen. Särskilt virus som Contagions MEV-1, organismer som dödar sin värd så snabbt att de inte haft en chans till vidare spridning för 100 år sedan.

På skilda platser i världen börjar influensasjuka ramla ihop och bara timmar senare vara stendöda. Utvecklingen är så snabb att WHO redan efter mindre än en vecka anser det nödvändigt att skicka en medarbetare till Hong Kong där man misstänker att det hela startade. Samtidigt försöker CDC allt mer desperat få kontroll över situationen i USA som också inbegriper identifieringen av ett hittills okänt virus.

Om Traffic var ett försök att beskriva de olika facetterna i knarkjuvelen är Contagion Steven Soderberghs 10-tals-motsvarighet till 80-talets mer eller mindre katastrofartade kärnvapenfilmer. Men nu är det alltså inte mänskligt konstruerade hot som måste hanteras, utan biologiska sådana. Efter SARS samt fågel- och svininfluensor, i kombination med allt högljuddare referenser till Spanska sjukan, är det kanske inte så konstigt att pandemin blivit vår tids nukleära vinter.

Men som Contagion tydligt visar, är den biologiska agenten bara en del i den mer eller mindre totala samhälleliga kollaps som följer på ett massivt sjukdomsutbrott. Hur noga har man tid att testa ett eventuellt vaccin (när man väl fått fram det, vill säga) och vilka ska få ta del av de första värdefulla doserna? Hur ska man organisera utdelning av mat, när det som finns inte räcker till ens hälften av de som behöver och total anarki utbryter? Vem ska betala för upprättandet av nödsjukhus och vad gör man när det dör så många att liksäckarna tar slut?

Contagion är i likhet med Traffic en episodfilm och som det ofta blir i sådana här sammanhang är de olika episoderna olika starka i sina framställningar. Fördelen med Contagion tycker jag är att vi på ett personligt plan bara behöver följa en historia, den om Mitch Emhoff, make till den första patienten. I övrigt ligger fokus snarare på försöken att identifiera ursprunget till sjukdomen, viruset i sig, framtagandet av vaccin och ett samhälle i total kollaps även om alla dessa historier givetvis berättas ur ett individuellt perspektiv.

Medan det här narrativet gör att man kanske inte blir särskilt känslomässigt engagerad i Contagion, är det icke desto mindre en bra film. Den känns dessutom betydligt trovärdigare än dess oundvikliga referens, Outbreak. Inte minst när det handlar om försöken att hitta ett botemedel har Contagion tagit sig långt ifrån de fem minutrar som i förlagan tycktes förlöpa mellan att man fick tag på ursprungsvärden till dess att man hade nog med vaccin att kunna gödsla med.

I jakten på ursprunget till sjukdomen påminns jag också om TV-filmen And the Band Played On, vilken även den var sprängfylld med välkända ansikten. För medan enstaka kändisar kan bli distraherande i filmer som egentligen inte fokuserar på personer, finns de här i ett sådant överflöd att man till slut inte ens noterar alla välkända ansikten som man är van att se i helt andra sammanhang.

Styrkan i Contagion ligger alltså i dess realism, särskilt i beskrivningen av hur många situationer som snabbt kan urarta i total panik när folk är rädda och sjuka. Ser man den som ett möjligt framtidsscenario är det knappast någon uppmuntrande film. Fast det förstås, vad vet jag, en enkel bloggare om sådant? Contagion lär oss ju också att bloggning inte är stort mer än ”grafitti with punctuation”.

Annonser