Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.
Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?
Jag blev tillräckligt nyfiken för att ta mig an både böcker och filmer. Av en slump som började se ut som Ödet landade under 2012 i mitt knä även Steve Sem-Sandbergs Augustvinnare De fattiga i Lodz, John Boynes The Boy in the Striped Pyjamas och en snäll kollega lånade mig filmen Elle s’appelait Sarah.
Vore det inte för John Boynes barndomsskildring skulle jag helt klart ha sagt att böckernas styrka är kunskapsförmedling, medan det ligger i filmens natur att potentiellt bättre kunna förmedla en känslostämning och därmed också en annan sorts förståelse. På det hela taget måste jag emellertid konstatera att jag i det här fallet nog vunnit mer av kunskap än förståelse, om förståelsen ska handla om varför det som hände Wladyslaw Szpilman, Oskar Schindler eller Chaim Mordechai Rumkowski, hände.
Den inledande funderingen, om Wladyslaw Szpilman självbiografi blev en bättre film än biografin om Oskar Schindler, har förhoppningsvis blivit besvarad genom texter och betyg. För min del finns det uppenbarligen inget likhetstecken mellan antalet protagonister och en engagerande film. Jag väljer nog hålla fast i min åsikt att det allra mesta hänger på utförandet och i det här fallet vann amerikansk känslosamhet över europeisk distansering.
Tre olika gettoskildringar från Krakow, Warsawa och Lodz alltså, men de berättar tyvärr alla samma fruktansvärda historier. Hur det finns nivåskiktningar även i helvetet beroende på om du har pengar eller inflytande på annat sätt för att kunna stå på god fot med ockupationsmakten, alternativt stå på god fot med dem som står på god fot med ockupationsmakten. Hur ett i många avseenden fantastiskt välsmort system ändå uppvisade sprickor i fasaden genom vilka enstaka individer kunde slinka igenom. Och hur fullkomligt obegriplig, svindlande ofattbar, irrationellt oförklarlig Endlösung der Judenfrage var för judarna själva.
På onsdag är bloggen tillbaka i vardagliga hjulspår igen.
14 kommentarer
Comments feed for this article
11 mars, 2013 den 09:38
Pladd
Är hedrad över att ha varit delaktig i att tända den tankekedja som resulterade i det här superintressanta och lärorika tema.
Jag håller inte heller med om att det finns ett likhetstecken mellan antalet protagonister och engagerande film, det är själva berättandet som är den avgörande faktorn. Min poäng från början var nog mest bara att försvara Polanski, dock med ett argument som uppenbarligen var bristfälligt.
12 mars, 2013 den 05:53
Sofia
Men en brist som blev en spark i baken och fick mig att upptäcka en bra bok så det är bara att tacka och bocka (eller niga då…)
13 mars, 2013 den 07:06
filmitch
Tackar för det upplysande temat och åtminstone ett par boktips: Schindler o Sandberg.
13 mars, 2013 den 09:12
Sofia
@Filmitch: Och jag får tacka för läsning och kommenterande. Kul att temat kunde bjuda på något matnyttigt.
16 mars, 2013 den 10:32
BlueRoseCase
Har följt detta tema med stort intresse. Har själv läst och sett det mesta jag kommit över som handlar om Förintelsen. Schindler’s List är en av mina absoluta favoritfilmer och en film som jag lätt kan ha överseende med dess svagheter just för att helheten tilltar mig så mycket. Men precis som för dig (enligt hur jag tolkar din text) har jag svårt att gripas av Polanskis filmatisering av Pianisten. Den är helt klart välgjord och välspelad, men den hugger inte tag i mig. Igår tog jag mig förresten äntligen i kragen och såg The Reader. Den motsvarade dessvärre inte mina förväntningar. Förintelsen är helt klart inte ett lätt tema att hantera inom film och litteratur.
17 mars, 2013 den 09:57
Sofia
@BRC: Roligt att höra att du hängde med, särskilt som du bör vara betydligt mer påläst än jag. Du tolkade min Pianist-text helt korrekt och jag håller även med dig om The Reader. Jag tyckte att den schabblade bort det intressanta i Hannas moraliska dilemma när det kom till hennes agerande under kriget. Det blev för mig betydligt mer tankeväckande än relationen med unge Michael.
17 mars, 2013 den 11:08
BlueRoseCase
Instämmer återigen! Jag tänkte efteråt att filmen skulle ha fokuserat på hennes perspektiv för komplexitetens skull. Istället blev det för mycket spelad känsla och för lite djup.
17 mars, 2013 den 02:34
Sofia
@BRC: Ja, föga förvånande blir man lite nyfiken på förlagan. Filmen försöker berätta två olika historier samtidigt och lyckas inte enligt min mening.
19 februari, 2020 den 11:10
Jojjenito
Apropå min kommentar på Instagram om ett nytt må-bra-tema så visade det sig alltså att du redan dykt ner i ämnet. Men du såg inte mastodontdokumentären Shoah. Har du sett den, tidigare eller senare?
19 februari, 2020 den 11:22
Sofia
@Jojjenito: Nope, den har jag kvar. Så faktiskt lite besviken över att den inte fanns tillgänglig på SVT Play. Vodville ger tyvärr inte heller några träffar
19 februari, 2020 den 11:28
Jojjenito
Ah, damn it. Såg bara att den hade en sida på SVT Play men noterade inte att den inte gick att se. Den finns dock på YouTube:
https://youtu.be/dWO-vpEn-Sg Tyvärr i ganska risig upplösning.
19 februari, 2020 den 01:36
Sofia
@Jojjenito: Mmmm, jag brukar vara ganska immun mot dålig kvalitet men när det handlar om nio timmar… Kan ändå vara värt att kolla upp — tack för tipset!
19 februari, 2020 den 01:50
Jojjenito
Man kan ju börja kolla och se hur det funkar. Jag tror ämnet liksom gör att dålig upplösning liksom bleknar bort som mindre störande förutsatt att det är tittbart på en grundnivå.
19 februari, 2020 den 06:01
Sofia
@Jojjenito: Jo, det är ju förvisso inte en film i kategorin ”storslagen sci-fi”