alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas

The Boy in the Striped PyamasBruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.

Inga barn som han får kontakt med i alla fall. Från sitt rum kan Bruno nämligen se stängslet som löper förbi huset. Och på andra sidan finns en massa människor, både barn och vuxna. De går omkring i randiga pajamasar hela dagarna, vilket Bruno tycker verkar rätt bekvämt. Han skulle själv inte ha något emot att ha på sig en randig pajamas. Och med så många barn måste de ha väldigt roligt hela tiden, som att spela fotboll eller leka lekar.

Bruno har bestämt sig för att bli upptäckare och en dag beger han sig på upptäcktsfärd utmed stängslet, trots att han mycket väl vet att han inte får gå i närheten av det. Efter en jättelång promenad får han till slut syn på en prick, som blir en punkt, som blir en figur, som till slut blir en pojke i randig pajamas. Pojken heter Shmuel och han blir Brunos nya bästa vän. Ja, mer än vänner egentligen eftersom de båda är födda den 15 april 1934 och därmed nästan tvillingar. De råkar bara befinna sig på varsin sida om stängslet.

Jag hade haft tillfälle att se filmen The Boy in the Striped Pajamas innan jag läste boken och möjligen var låga förväntningar nyckeln. För medan jag upplevde filmen som en relativt standardiserad, om än välgjord, förintelsefilm blev jag väldigt förtjust i den här lilla berättelsen.

Men för att vara helt ärlig (och det förtjänar den här boken och dess författare, irländaren John Boyne), handlar det om mer än enbart låga förväntningar som gör historien betydligt bättre i skriven än i visuell form. Boyne lyckas på ett alldeles utmärkt sätt lyfta fram Brunos oskyldighet inför det ställe som familjen befinner sig på och vad som händer där.

Jag upplever inte alls det perspektivet som något slags ursäktande av personer som påstår sig ha varit ovetande om vad som pågick i de nazistiska koncentrationslägren, utan ett smart berättarknep eftersom 2000-talets läsare knappast kan hävda den ovetskapen. Och eftersom jag inte uppfattar att berättelsen gör anspråk på att vara något annat än fiktion stör det inte heller att den må vara något osannolik i möjligheterna för Bruno och Shmuel att träffas så ofta och så ostört (vissa menar till och med att det aldrig fanns några nioåringar som levde särskilt länge i Auschwitz). Det är ingen större risk att man delar Brunos uppfattning om lägret som ett Shangri-La av glada familjer och lekande barn.

I ett språk som uttrycker barnsliga funderingar på ett ganska vuxet sätt beskriver Boyne med några väl valda händelser Brunos förvirring inför vuxenvärldens obegripligheter och den självklarhet varmed han drar sina egna slutsatser om dem. Varför tycker till exempel farmor så illa om pappas nya uniform, den han fick när alla skulle börja kalla honom för ”kommendant”? Vad var det för ohövlig gäst som kom hem till dem innan de åkte till Out-With, en gäst med en yttepytteliten mustasch och som pappa kallade för The Fury? Varför måste mamma ta så många tupplurar och dricka så mycket sherry när de väl kommit till Out-With? Och varför säger Pavel att han är läkare, när han varje dag kommer till familjens hus från andra sidan stängslet för att inte göra något mer än skala morötter och servera middagen?

Samtidigt är historien om Bruno en klassisk coming-of-age-beskrivning där den lille pojken under ett märkligt år av sin uppväxt exempelvis inser att familjens jungfru Maria faktiskt har ett liv som inte bara handlar om att passa upp på andra och att det inte alltid är så lätt att rakryggad stå upp för en vän.

Språket är som sagt ganska vuxet och historien full av de okvädna visor som Bruno får sig till livs, men som för en någorlunda informerad nutida läsare är bittert kristallklara. När Shmuel en dag kommer till deras möte med ansiktet fullt av blåmärken är det bara Bruno, inte läsaren, som undrar om han trillat av en cykel. Därför bör man kanske tänka sig för både en och två gånger innan man sätter The Boy… i händerna på allt för små barn för egen läsning. Men för högläsning tillsammans med en vuxen borde den fungera alldeles ypperligt. Se bara till att vara beredd på efterföljande diskussioner.

Edit
The Boy in the Striped PyamasBoken gjorde mig nyfiken på att eventuellt revidera min uppfattning om filmen, att se den i ett mer rättvist ljus. Och visst, som vanligt när man kommer in till något via en välbekant och uppskattad väg är det lättare att också uppskatta detta på ett helt annat sätt. För att uttrycka det mindre komplicerat: filmen The Boy in the Striped Pajamas blev bättre andra gången gillt, när jag hade boken i ryggen.

Redan första gången gillade jag i och för sig skådespelarprestationerna, särskilt David Thewlis som kommendantpappan och Asa Butterfield som Bruno. Nu fick jag också möjlighet att bli ännu mer uppskattande inför valet att låta alla inblandade prata brittisk engelska (BBC har haft fingrarna med i grytan) istället för engelska med mer eller mindre tydlig tysk brytning.

Men medan jag kanske inte längre håller med mig själv om att historien känns standardiserad, tappar man i det visuella mediet ändå mycket av Brunos eget perspektiv. Greppet med hans storögda förvirring inför allt konstigt som händer i vuxenvärlden blir inte lika subtilt som i boken. Och medan vissa eftergifter för dramaturgin är förståeliga kan jag inte annat än tycka att man i filmen fläskar på lite väl rejält i slutet. Det var också det som fick mig lite tveksam till filmen när jag såg den första gången.

Summa summarum: The Boy in the Striped Pajamas är en helt ok film, särskilt om man vill hitta något att diskutera med sina barn, men inte lika bra som boken. Och filmen bör absolut inte ses utan sällskap — särskilt slutet kan upplevas som ganska otäckt och obegripligt.