alt. titel: Pianisten

The PianistWladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.

Snart försöker de alla överleva gettohelvetet, vilket, likt alla de gettohelveten som upprättades i Centraleuropa under den här perioden, innebär hårt kroppsarbete, minimala matransoner och ständiga trakasserier. Wladyslaw själv kommer förhållandevis lindrigt undan genom att han kan utnyttja sina musikaliska talanger på gettots många caféer.

Men trängseln i gettot avtar undan för undan och snart är det även familjen Szpilmans tur att borda de fruktade tågen österut. Familjen delar en sista symbolisk måltid på Umschlagplatz. Men när tågen börjar rulla är det utan Wladyslaw. Han får en möjlighet till överlevnad som den övriga familjen inte kan ta del av. Frågan är emellertid hur han ska kunna klara sig till dess att kriget är över, en ensam jude i en fientlig stad.

Mot alla odds visar det sig att det i Warsawa finns en hel del människor som är beredda att hjälpa Wladyslaw att hålla sig undan de tyska soldaterna. Men när kriget går mot sitt slut blir ockupationsmakten allt desperatare i sina försök att behålla greppet om staden och samtidigt rensa den på oönskade element.

Jag vet inte, jag kanske har bestämt mig på förhand att inte tycka om Roman Polanskis adaption av Wladyslaw Szpilmans memoarer? För något är det som ligger i vägen mellan mig och The Pianist. Det absurda är att det enda jag kan nagla fast är att filmen känns distanserad, det finns hela tiden ett avstånd mellan mig och Wladyslaw. Just det som jag gillade med boken…

Å andra sidan kan jag känna igen det avståndet från både Polanski och Adrien Brody. Min upplevelse av Polanskis filmer är synnerligen ojämn (Chinatwon lysande, The Fearless Vampire Killers…not so much) och inte sällan förmår de inte engagera mig. Samma sak med Adrien Brody, jag kan se att han är en duktig skådespelare men det är få av hans rolltolkningar som jag hoppar jämfota över.

Kanske är det symptomatiskt att det sista stycke som Wladyslaw Szpilman får möjlighet att spela över radion innan kriget bryter ut är Chopin, för lite så är hela filmen. För min del kan jag nämligen erkänna att framförallt mycket av Chopins pianomusik är musikaliskt högtstående och de pianister som framför den givetvis duktiga musiker, men den rör mig icke desto mindre i ryggen. Bubblande sockerdrickskänsla får jag inte av Chopin, men väl av Fancys Slice Me Nice (ja, jag är en dålig människa…).

På samma sätt kan jag se att The Pianist är en tekniskt väl utförd adaption av Szpilmans memoarer, många av de scener som pianisten beskriver finns på plats. Men filmen ger mig inte alls samma känsla för gettots atmosfär som jag ändå fick av boken. Händelser känns mer uppradade, än som delar i ett flödande sammanhang.

Från Polanski får vi inte heller veta särskilt mycket om den man som antagligen gjorde så att Wladyslaw Szpilman klarade livhanken de där sista skälvande krigsveckorna. Därmed var en intressant bonus med den utgåva av boken som jag lyckades skaffa, att den inkluderade några sidor från Wilm Hosenfelds dagbok.

Ur dessa anteckningar reser sig en djupt kristen man som en gång rimligtvis bör ha sympatiserat med nationalsocialisterna, men som redan vid pass 1942 inte kan känna annat än en djup skam över hur hans landsmän beter sig. Han vill inte föreställa sig att detta verkligen kan vara Führerns vilja och känner att de människor som ger de omänskliga order som utförs varje dag måste vara galna. Wladyslaw Szpilman var inte heller den enda person som denne till synes mildsinte före detta läraren räddade till livet.

Så, var står vi då till slut med The Pianist? En i många avseenden säkert historiskt korrekt skildring av Warsawas gettoliv plus ett remarkabelt människoöde. Men en skildring som tyvärr inte gör något större avtryck.

Annonser