alt.titel: Pianisten, The Pianist, Das wunderbare Überleben

The PianistMan vill gärna tro att man vet, kanske inte allt, men det viktigaste om sina föräldrar. Men för Andrzej Szpilman dröjde det tolv år innan han förstod varför fadern Wladyslaw aldrig pratade om sina upplevelser under andra världskriget eller varför det inte fanns varken farmor, farfar, fastrar eller farbröder i familjen.

Förståelsen kom genom faderns memoarer Śmierć miasta (ung. ”En stads död”) som unge Andrzej snattade ur föräldrarnas bokhylla. Wladyslaw Szpilman hade skrivit sin bok tillsammans med författaren Jerzy Waldorff redan 1946 men den hade då tryckts i få kopior och adaptionen som gjordes av den 1949 (Robinson warszawski, ung. ”Warsawas Robinson”) nådde aldrig allmänheten på grund av den stalinistiska kulturpolitik som rådde i Polen under den perioden.

Kanske var memoarerna också mer ett sätt för Wladyslaw att bearbeta sina minnen. Kanske orkade omgivningen blott ett fåtal år efter krigsslutet heller inte intressera sig överhövan för någon annans historia, hur fantastisk den än hade varit. Sannolikt kryllade det av mer eller mindre osannolika överlevnadsberättelser, judiska såväl som icke-judiska.

Men i slutet av 90-talet var man redo för Wladyslaws historia. Boken publicerades först på tyska men har sedan dess översatts till mer än 30 olika språk.

Hos familjen Szpilman i Warsawa var det musik som gällde, trots att den ena dottern Regina utbildat sig till advokat. Fadern och brodern Henryk var violinister medan Wladyslaw spelade piano vid den polska radion. Men i september 1939 var det slut med det, när en tysk bombkrevad förstörde kraftstationen som försörjde radion med el. Inte för att man hade kunna hålla radion i gång så värst mycket längre i alla fall. Dagarna innan Warsawas kapitulation, den 27 september, regnade bomberna över staden och det handlade bara om slumpen ifall man fortsatte längs Wielkagatan och därmed i bombens väg eller om man istället vek av på Sosonowagatan och överlevde. För den här gången.

Ockupanterna var snabba med att garantera lugn och ro under omtanke från den tyska staten. Att man på de utdelade flygbladen tydligen såg sig nödgad att särkskilt nämna att judars egendom och liv skulle vara trygga borde emellertid snarare ha gett upphov till en viss oro. Pappa Szpilman försjönk helt i sin fiol och den fromma förhoppningen att de allierade skulle komma till polackernas hjälp inom en månad.

Men ett år senare hade de allierade mest lidit förnedrande förluster under tyskarna. I Warsawa hade den judiska befolkningens liv kringskurits allt mer. Ett jakande svar på frågan ”Är du jude” från en tysk soldat kunde rendera i en kula i skallen. Nu var det också dags att skilja ut dessa sociala och sjukdomsbärande “parasiter” i en särskild del av staden. I mitten av november stängdes gettots portar för första gången och en halv miljon människor var tvungna att försöka hitta någonstans att ta vägen.

I detta avseende hörde familjen Szpilman till de lyckligt lottade eftersom deras lägenhet låg på Sliskagatan, vilken kom att tillhöra gettot. I ytterligare två år inrättade sig livet efter någon form av normalitet och Wladyslaw spelade på många av de restauranger och caféer som frekventerades av gettots sociala och kulturella elit.

Men 1942 bestämde sig tyskarna för att sätta p för hela verksamheten och proklamerade att alla judar skulle samlas vid gettots Umschlagplatz. Särskilt arbetsföra kunde ges en andra chans men till dem hörde inte familjen Szpilman. Däremot gavs Wladyslaw en till synes fullkomligt slumpartad möjlighet att rädda sig själv – en överlevnad som dock innebar att han övergav sina föräldrar och syskon, vilka transporterades vidare till Treblinka.

Hade Wladyslaws historia fram till dess varit fantastisk blir den nu inget mindre än extraordinär och ändå tycks han inte ha varit ensam om den. Tack vare olika hjälpsamma Warsawabor, alla på något sätt bekanta eller bekantas bekanta, lyckas Wladyslaw flytta runt i olika lägenheter samt utbombade och övergivna hus ända fram till dess att sovjeterna befriade staden i januari 1945.

Boken startar i en hiskelig beskrivning av förhållandena under en vanlig gettodag. På väg till och från arbetet på något av kaféerna kan Wladyslaw se hur särskilt barn slinker ut och in under befästningarna med olika typer av smuggelgods. Smuggelgods som sedan erbjuds de rika kafégästerna, vilka kan unna sig att bära dyrbara smycken och dricka champagne (återigen den här ojämlikheten som också beskrevs av Sem-Sandberg). Smugglandet var dock en riskfylld sysselsättning, en gång försökte Wladyslaw hjälpa en pojke som fastnat på halva vägen men innan han lyckas dra barnet in på gettosidan har den tyske polisen på andra sidan hunnit krossa den lille smugglarens ryggrad med sin batong.

Inledningen håller dock samma ton som resten av framställningen – ett slags nyktert iakttagande och konstaterande av vad som sker runtomkring den trettioårige pianisten. Trots att han skriver som ”jag” är det som om allt egentligen händer någon annan. I vissa lägen blir det nästan svårt att fatta vilka umbäranden som detta ”jag” genomgår eftersom han beskriver sin kringflackande tillvaro efter händelserna på Umschlagplatz så prosaiskt. Samtidigt känns det hela så trovärdigt, pianisten är ingen superhjälte med en väl genomtänkt plan. Det är primärt tack vare slump och tur (samt förmågan att tydligen kunna överleva på nästan ingen föda alls) som han klarar sig.

Ibland får man nästan känslan av att Szpilman blir mer upprörd över tyskarnas övergrepp på staden Warsawa än på hans egen folkgrupp. Och kanske är det inte så konstigt att pianisten efter så kort tid (han nedtecknade ju som sagt memoarerna ganska snart efter krigsslutet) har lättare att sörja förlusten av en stad och ett kulturellt liv, än hela sin familj samt ett vederstyggligt antal vänner och bekanta.

Men jag blev väldigt förtjust i den här tonen, eftersom frågan är huruvida det ens är möjligt att försöka förmedla de känslor som måste rasa runt i en människa som genomgår det Wladyslaw Szpilman genomgick. Ständig oro för den egna överlevnaden, en tillvaro präglad av flykt och svält samt sannolikt en icke föraktlig mängd skuldkänslor inför alla de, inte minst hans egen familj, som till skillnad från honom själv inte fått chansen att överleva.

Förutom att berätta en fascinerande historia om en mans överlevnad i en egentligen obegriplig situation, blir boken också ett testamente över alla de polacker som med fara för eget liv var beredda att hjälpa personer på flykt undan krigsmaskineriet.

Det man möjligen saknar i berättelsen är det annars så obligatoriska efterspelet. ”Vad hände sedan?” Hur fann Wladyslaw Szpilman kraft att gå vidare efter sina upplevelser? Hur vande han sig vid att inte bara överleva, utan att leva?

Annonser