De fattiga i LodzSom i det mesta annat tyskarna föresatte sig att göra, gick bildandet av Lodz getto ordentligt tillväga i det ockuperade Polen 1939. En skrivelse finns bevarad där författaren konstaterar att det aldrig kommer att gå att deportera 320 000 judar från Lodz på en och samma gång. Bättre då att se till att de åtminstone håller sig inom rasmässig hank och stör och inte besudlar anblicken för arier. Men gettot ska aldrig ses som något annat än en temporär insats: ”Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess.”

Huruvida Mordechai Chaim Rumkowski, mannen som under gettots existens agerade som judeäldste, dess Preses, var medveten om den här inställningen från den tyska överheten går att diskutera i all evighet. På pappret tycks han dock in i de sista bittra slutminutrarna vara uppfylld av en övertygelse om att friska och skötsamma judar på något sätt ändå borde vara värdefulla som arbetskraft.

Gettot i Lodz var nämligen under en period ett av den tyska arméns viktigaste leverantörer av framförallt uniformer och skobeklädnader, men även annat krigsmateriel. Genom ett nära samarbete mellan Rumkowski och Hans Biebow, chefen för gettoadministrationen, växte ett väloljat maskineri fram.

Men även om Rumkowski verkade tycka om att framställa gettot som ett sådant, var det naturligtvis knappast ett arbetarparadis som växte fram bakom stängslet och som bevakades av uttråkade tyska vaktposter. För de som kunde betala för sig förblev tillvaron någorlunda dräglig, i alla fall under ett par år. Men många hänvisades till trångboddhet, hungersnöd och daglig förnedring från tyska soldater eller den egna gettopolisen, Sonderkommando.

Redan 1940 bryter de första hungerkravallerna ut. Den tyska förvaltningsmaskinen hade räknat ut att en juderanson borde ligga på max 30 pfennig, baserat på vad det kostade att leverera mat och bränsle till gettot. Den judiska förvaltningsmaskinen räknade i sin tur ut att det femdubbla behövdes för ren överlevnad. Och de knappa leveranserna blev till en ännu knappare tillgång eftersom varorna ofta var så ruttna att det var otjänligt som människoföda. Av bland annat 10 000 kilo potatis återstod ungefär 1 500 när de oätliga jordpärerna grävts ned i latringropar. Den lasten skulle ge 160 000 människor något att stoppa i magen (hela 9 gram per man om alla skulle få lika mycket).

Steve Sem-Sandberg har med De fattiga i Lodz onekligen gjort ett fantastiskt jobb med att koka ned de samtida källorna till en lunta som inte bara är vidrigt informativ utan dessutom skönskriven. Så belönades han också med Augustpriset 2009 i skönlitteratursklassen. Vill man vinna det priset går det att för övrigt att konstatera att förintelseberättelser lönar sig, 2005 vann Ninas resa fackboksklassen.

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här glidningen mellan fakta och fantasi som är betydligt mer liberal än hos exempelvis Thomas Keneally. Eller man kanske snarare ska kalla det för författarens förmåga till inlevelse hos de olika personer vi får följa. Många av de händelser som inträffade tycks vara överväldigande väl dokumenterade, men när det kommer till vad enskilda personer känner i ett specifikt ögonblick blir det svårare. Än svårare eftersom Sem-Sandberg valt att inte bifoga någon utförlig referenslista, vilket naturligtvis understryker bokens syfte att inte vara en vanlig fackbok.

Problemet för min del är att jag någonstans ändå famlar efter en sanningshalt – var det verkligen sådär? Fanns det verkligen personer som Helena Rumkowska, prinsessan Helena kallad. En kvinna som trots att hon var ansvarig för skötseln av gettots soppkök tycks ha levat i en helt egen föreställningsvärld, där man fortfarande kunde ha bjudningar och tillhålla husrannsakande tyska soldater att de ska vara försiktiga med hennes tama småfåglar. Försökte verkligen fäder fortfarande 1943, när deporteringarna av alla utom de allra mest arbetsföra pågick för fullt, få sina söner undantagna från kroppsarbete med hänvisning till att de var ”intellektuella”.

Kanske är det den otillfredsställda historikern i mig som skriker efter bekräftelse? För när allt kommer omkring blir De fattiga i Lodz sällan mer än en ovanligt välskriven fackbok, som i mångt och mycket dessutom berättar en historia som ofta känns plågsamt välbekant. Hur tyskarna långsamt, steg för steg, drar åt strypsnaran till dess att gettot andlöst tvingas på knä. Hur tydligt det blir att man mycket medvetet arbetade med små eftergifter för att hålla hoppet uppe så länge som möjligt hos de förtryckta. ”Ja, det var sagt att alla barn skulle deporteras men du kan få behålla ett av dina tre.”

Men i vissa avseenden blir boken emellertid något mer. De fattiga i Lodz höjer sig trots allt över mängden av förintelseberättelser genom sitt språk, den skönlitterära stilen som låter Sem-Sandberg krypa in under huden på sina gettoinvånare, hög som låg, och kunskap som för mig var ny.

Beskrivningen av den omfattande gettoadministrationen, vilken när den var som störst sysselsatte tusentals personer, var synnerligen intressant. Och att det blev så pass vanligt med självmord att uttrycket ”gått till tråden” myntades. Det vill säga låta sig bli skjuten efter att ha försökt forcera stängslet som utgjorde gränsen mellan gettot och stadens ariska områden.

Jag tycker dessutom att jag här får en tydligare uppfattning än från många andra förintelseskildringar att judar inte är mer moraliskt högtstående än andra människor när det handlar om att försöka utnyttja en situation för egen vinnings skull.

Redogörelserna av den långtgående korruptionen eller hur gangstern vid namn Mogn, Magen, adopterar flickor som sedan får arbeta som prostituerade åt gettots överklass skulle vara tragiska i sig. Men här, när de förekommer i ett redan utsatt läge, får de en att ta sig en rejäl funderare över mänsklighetens existensberättigande överhuvudtaget. Till det ska dessutom läggas tyskarnas allt annat än milda hantering av ”sina” judar.

Nej, De fattiga i Lodz är ingen bok man läser för att bli upplyft men däremot förhoppningsvis för att bli upplyst.

Annonser