FilmspanarnaDen här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

HitchcockDen store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

Men som alla enkelspåriga genier kräver den gode Hitchcock en hel del välvilja från sin omgivning. En som börjat tröttna på makens egomani är Alma Reville. Hon begär inte mycket, men en uppskattande blick och ett ”Tack” nu och då skulle man kanske kunna förvänta sig?

Historien om Psychos tillblivelse är förstås intressant, men det finns rimligtvis avsevärt mer att berätta än vad vi får se i Hitchcock. Nackdelen är dessutom att detta fokus ger möjlighet till en liten apart subplot där Alfred vid ett par tillfällen konverserar en Ed Gein som bara han kan se. Det går nog att hitta tolkningar som ger de scenerna bäring för vad som pågår i verkligheten, men resultatet är tyvärr vagt och konstruerat.

Men Hitchcock är inte bara en film om en film som är menad att frammana rädsla, utan i många avseenden en film om rädsla. Både Alfred och Alma är rädda för att en gång för alla ha passerat livets höjdpunkt, både professionellt och privat. Att det nu bara skulle återstå är att med så lite bitterhet som möjligt bliga in i backspegeln medan man matar duvorna för framåt finns inte mycket att glädjas över.

Alfred letar med den hyllades desperata längtan efter nästa film som (återigen) ska bekräfta hans regissörsstatus. Alma letar efter en arbetsuppgift som ger henne glädje och mening och som inte uteslutande är kopplad till maken. På varsitt håll är de också rädda för att bli övergivna av sin livskamrat, att vara för gammal, för fet, för rynkig, för att kunna vara attraktiv.

För min del blev Hitchcocks behållning beskrivningen av relationen mellan Alfred och Alma, särskilt när det går lite halvknackigt. Anthony Hopkins är förvisso ingen porträttlik Hitchcock men har ätit upp sig till ett imponerande omfång och gör på det hela taget ett bra jobb. Men all min beundran går till Helen Mirrens Alma, som inte bara är en bra skådespelarprestation utan också en högst sympatisk karaktär.

Ibland har jag inget emot att veta precis hur en film slutar. I varken Apollo 13 eller Zero Dark Thirty förtog mina förkunskaper om förloppet något av spänningen. Men i fallet Hitchcock hade jag faktiskt föredragit att den fullkomligt okände (men framgångsrike) regissören Balfred Bitchcock (how’s that for a name?!) skulle ha kämpat för att skapa filmen Normal.

Då hade jag exempelvis inte behövt fundera på sanningshalten i vad mån Alma tycks ha varit mer eller mindre förutsättningen för hela Alfreds karriär. Dessutom gör det att Hitchcock tappar både intresse och styrfart i samma sekund som konflikten mellan makarna löses upp. Efter det tuffar slutredigeringen av Psycho mest på i ett rätt bekvämt tempo och jag behöver inte oroa mig det minsta över huruvida Alfred och Almas hästjobb ska gå obelönat.

Till skillnad från Django Unchained blev Hitchcock en film där jag känner ett behov av att argumentera för varför jag tyckte den var bra, snarare är motivera varför jag inte ger den högsta betyg. För visst finns det en hel del som inte funkar: mycket runtomkring Psycho-produktionen känns som att man bara skapar på ytan, Alfreds samtal med Ed Gein, Jessica Biel som Vera Miles (Gudars, människan är lika uttrycksfull som en botoxberoende hemmafru). Dessutom är filmen i många delar mer än övertydlig i sina hänvisningar och känslolägen.

Men just den här gången vanns jag ändå över av en intagande äldre kvinna och en kanske inte riktigt lika intagande äldre man. Oavsett hur sanna eller inte de nu var.

Filmspanarna smallFilmspanarna smallFilmspanarna small

Vad tyckte de andra filmspanarna om Hitchcock?
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Jojjenito
Plox
Mode + Film
Filmparadiset
Har du inte sett den?
Moving landscapes
Deny Everything
Fiffis filmtajm