Den här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…
***
Den store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.
Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.
Men som alla enkelspåriga genier kräver den gode Hitchcock en hel del välvilja från sin omgivning. En som börjat tröttna på makens egomani är Alma Reville. Hon begär inte mycket, men en uppskattande blick och ett ”Tack” nu och då skulle man kanske kunna förvänta sig?
Historien om Psychos tillblivelse är förstås intressant, men det finns rimligtvis avsevärt mer att berätta än vad vi får se i Hitchcock. Nackdelen är dessutom att detta fokus ger möjlighet till en liten apart subplot där Alfred vid ett par tillfällen konverserar en Ed Gein som bara han kan se. Det går nog att hitta tolkningar som ger de scenerna bäring för vad som pågår i verkligheten, men resultatet är tyvärr vagt och konstruerat.
Men Hitchcock är inte bara en film om en film som är menad att frammana rädsla, utan i många avseenden en film om rädsla. Både Alfred och Alma är rädda för att en gång för alla ha passerat livets höjdpunkt, både professionellt och privat. Att det nu bara skulle återstå är att med så lite bitterhet som möjligt bliga in i backspegeln medan man matar duvorna för framåt finns inte mycket att glädjas över.
Alfred letar med den hyllades desperata längtan efter nästa film som (återigen) ska bekräfta hans regissörsstatus. Alma letar efter en arbetsuppgift som ger henne glädje och mening och som inte uteslutande är kopplad till maken. På varsitt håll är de också rädda för att bli övergivna av sin livskamrat, att vara för gammal, för fet, för rynkig, för att kunna vara attraktiv.
För min del blev Hitchcocks behållning beskrivningen av relationen mellan Alfred och Alma, särskilt när det går lite halvknackigt. Anthony Hopkins är förvisso ingen porträttlik Hitchcock men har ätit upp sig till ett imponerande omfång och gör på det hela taget ett bra jobb. Men all min beundran går till Helen Mirrens Alma, som inte bara är en bra skådespelarprestation utan också en högst sympatisk karaktär.
Ibland har jag inget emot att veta precis hur en film slutar. I varken Apollo 13 eller Zero Dark Thirty förtog mina förkunskaper om förloppet något av spänningen. Men i fallet Hitchcock hade jag faktiskt föredragit att den fullkomligt okände (men framgångsrike) regissören Balfred Bitchcock (how’s that for a name?!) skulle ha kämpat för att skapa filmen Normal.
Då hade jag exempelvis inte behövt fundera på sanningshalten i vad mån Alma tycks ha varit mer eller mindre förutsättningen för hela Alfreds karriär. Dessutom gör det att Hitchcock tappar både intresse och styrfart i samma sekund som konflikten mellan makarna löses upp. Efter det tuffar slutredigeringen av Psycho mest på i ett rätt bekvämt tempo och jag behöver inte oroa mig det minsta över huruvida Alfred och Almas hästjobb ska gå obelönat.
Till skillnad från Django Unchained blev Hitchcock en film där jag känner ett behov av att argumentera för varför jag tyckte den var bra, snarare är motivera varför jag inte ger den högsta betyg. För visst finns det en hel del som inte funkar: mycket runtomkring Psycho-produktionen känns som att man bara skapar på ytan, Alfreds samtal med Ed Gein, Jessica Biel som Vera Miles (Gudars, människan är lika uttrycksfull som en botoxberoende hemmafru). Dessutom är filmen i många delar mer än övertydlig i sina hänvisningar och känslolägen.
Men just den här gången vanns jag ändå över av en intagande äldre kvinna och en kanske inte riktigt lika intagande äldre man. Oavsett hur sanna eller inte de nu var.
Vad tyckte de andra filmspanarna om Hitchcock?
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Jojjenito
Plox
Mode + Film
Filmparadiset
Har du inte sett den?
Moving landscapes
Deny Everything
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag glömde skriva att jag tycker att regissören skrapar på ytan på Psycho-produktionen, precis som han gör med Hitchcock som regissör och människa. Mycket yta helt enkelt, tack och lov för relationen mellan Alma och Hitchcock som iallafall får en fördjupning.
Jag tänker på det Jojje sa precis när filmen var slut: ”Helen Mirren spelar skjortan av Anthony Hopkins!” Och ja, det gör hon verkligen!
Med en sämre skådespelare än Mirren i den rollen tror jag filmen hade fallit platt. Hon är bara SÅ bra och scenerna mellan Alma och Alfred är det som gör filmen någorlunda ”köttig”. Så jag håller med dig om hela din text, inkl Jessica Biel. 😉
Jag fördömer inte denna film, och jag är än mindre fascinerad av den. Det är dess svaghet. Den är svag i allt den försöker göra.
Helen Mirren gjorde den bästa rolltolkningen och karaktären var god, men ingen av dem stod ut så att filmen lyfte. Hur lyckat är det att en film om rädsla (du slog huvudet på spiken där!), inte har någon nerv eller anledning till, just, rädsla? Just det, inte speciellt lyckat.
Ett problem, som knappt går att komma runt, är att gamle Hitchcock troligtvis har det mest kända utseendet (och igenkännbara rösten) av alla döda regissörs-ikoner.
Och då är det svårt att tänka bort att det är Anthony Hopkins i tjockmage och en inte tillräckligt porträttlik maskering (han vägrade göra en De Niro och lade inte på sig ett enda extragram: nacken, magen, örsnibbarna, hakan och näsan – allt är sminkörernas verk).
Och Psycho-perioden? Det hade eventuellt varit mer intressant med en studie av den unge, på-väg-in-i-branschen-Alfred.
Men att Alma var viktig som partner, bollplank, inspiratör, rådgivare och klippare – med mera – är lika givet som värt att lyfta fram. Och där funkar, som sagt, Mirren riktigt bra!
Håller med om att Alma är den intressantare karaktären, vilket så klart är ett problem när man gör en film om självaste Alfred Hitchcock! Det stör mig, för filmen borde ha varit så mycket bättre.
Hitchcock borde inte ha fokuserat på en kort period i denna storregissörs liv, det är helt klart den största missen.
@Fiffi: Mer Mirren åt folket. I alla fall den här Mirren. National Treasure 2-Mirren skulle jag faktiskt kunna leva utan…
@Henke: Haha, jag är helt nöjd med ett icke-fördömande 🙂 Helt sant, alldeles för lite nerv för en rädsle-film.
@Henrik: Om inte annat gissar jag att en beskrivning av karriärstarten hade känts mer fräsch bara för att den är mindre välkänd?
@Movies-Noir: Jag tycker nog att själva omfattningen på perioden inte är något problem i sig, däremot skulle den ha kunnat gå betydligt mer på djupet när det nu inte handlade om fler år att beskriva.
Jo visst hade det kunnat funka. Men jag hade fortfarande velat se mer av hans karriär, hans samarbete med Grace Kelly, James Stewart, Cary Grant osv…
Intressant det här med hur man ska göra när man gör en biografifilm. Om det nu inte finns mer att berätta om än det som faktiskt hänt, ska man liksom twista till det för att få det mer intressant (detta har ju gjorts flera gånger). Tänk om det faktiskt inte fanns så mycket intressant att berätta. Då kanske man inte skulle ha gjort en spelfilm från början. Kan inte låta bli att tänka på Sugar Man.
Tvärtom mot dig tyckte jag faktiskt mer om filminspelningsdelarna än om relationsköret. Fast jag gillade att se dem arbeta tillsammans. Jag har ingen aning om sanningshalten i detta eftersom jag inte vet ett skvatt om HIchcock. Men jag kan ju inte låta bli att hoppas att Alma var så betydelsefull som det framställs.
@Movies-Noir: De kanske tyckte att det räckte att hitta skådis-lookalikes till Leigh, Perkins och Miles? 😉
@Jojjenito: Fast jag upplever att det i nio fall av tio hänger på framställningen. Det mesta kan göras intressant, även utan tilltwistande. Men för det krävs ett bra berättande och det är inte alla som fixar det.
@Jessica: Visst var det kul att se samarbetet, men det blev ju lite för ytligt. Mest en montage-transportsträcka fram till den triumfatoriska premiären.
@Jojjenito:
Finns klara likheter mellan dessa filmer när man synar historien på det sättet 😉
Det är ändå ganska konstigt, jag gillar generellt biografiska filmer – men har märkt att jag nästan bara uppskattar dem om personer som jag vet ytterst lite om (tex Walk the Line). När det kommer till filmer om personer som jag högaktar (tex Hitchock) och har läst på om den del – så blir det nästan alltid stolpe ut. Kan ju vara att man går in med ett mer kritiskt sinne till dessa och intar någon slags försvarsposition.
Borde ju egentligen vara tvärt om tycker man.
Sen håller jag med om att det här är Helen Mirrens film och kul att Alma får så pass mycket utrymme. Det förtjänar hon.
Filmen kunde kanske istället gjorts ur Almas synvinkel, med Hitchock som en liten bonus. Tror nog det hade blivit mer intressant i slutändan.
@Plox: Jag vet inte om man är mer kritisk, men ju mer man vet om ett ämne desto mer petig tenderar man att bli. Vet man inte att asiatiska elefanter har mindre öron än sina afrikanska kusiner stör man sig inte på om en storörad tjockhuding dyker upp i vad som i filmen ska föreställa Indien. Och det är klart, ser man någon annans beskrivning av en person som man inte bara beundrar utan också vet en del om, då är risken stor för stolpskott. Absolut att Alma som protagonist hade gjort filmen mer intressant, eller i alla fall inte lika trygghetsberoende. Lite fräschare…
Instämmer med Movies-Noir. Tror det funnits mer potential i en film som sträckte sig över en längre period. Kanske ”Rise of Hitch” men även detta tema med blonda leading ladys som våta önskedrömmar hade passat in över ett längre tidspann.
@Joel: Ni är betydligt mer Hitch-kunniga än jag, så det är bara att böja sig inför bättre vetande 🙂