Under det rosa täcket (1996)

Efter att ha varit rätt manligt fokuserad ett tag med road movies och Django, är det dags för bloggen att göra lite genusmässig bot och bättring.

***

För ett par sekunder blir jag Gert Fylking och utropar: ”Äntligen!” Det är väl också passande att jag i och med det överskrider min biologiskt givna könsbarriär, för äntligen har jag kommit mig för att läsa Nina Björks Under det rosa täcket. Att boken, trots sina stadiga sjutton år, fortfarande tycks ses som ett standardverk eller åtminstone något högst läsvärt antyds av det faktum att det är stört omöjligt att komma åt att låna den på biblioteket.

Med en så pass målande, men kanske lite vag, huvudtitel är undertiteln mer förklarande: “Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier”. Björk ägnar alltså sina dryga 200 sidor åt att försöka trycka in samma skärva i läsarens öga som hon har i sitt eget. En skärva genom vilken hon betraktar samhället och som skapar en för författaren mycket tydlig bild.

”Man föds inte till kvinna, man blir det.” Björk återkommer gång efter annan till Simone de Beauvoirs berömda fras. Och medan jag inte tycker att det blir helt klart huruvida hon helt svärjer sig till Judith Butlers syn på kön som fullkomligt kulturellt konstruerat, är bokens poäng att man bör kämpa mot alla former av ”fasta könsidentititer”.

För mig som biolog har den extrema hållningen kring kön som enbart grundat i kulturen alltid framstått som en smula märklig. Kvinnor har äggstockar samt en viss uppsättning hormoner och män har testiklar och en något annorlunda uppsättning hormoner. Det är fakta. Men, och det är här det intressanta ligger (tycker jag då):  i vilka avseenden skapar dessa biologiska skillnader, skillnader i beteende eller preferenser och vilken betydelse låter man dessa eventuella skillnader få?

Som till viss del tankemässigt ”uppfostrad” på en humanistisk institution där feministiska frågor ofta stod på dagordningen har jag svårt att greppa hur omstörtande Nina Björk egentligen kan ha varit när hon gav ut Under det rosa täcket för första gången 1996. För när man läser henne nu känns mycket av det hon säger fullkomligt självklart. I ett samhälle där ”hen” gör framryckningar och det åtminstone diskuteras huruvida det inte måste få vara ok för killar likväl som tjejer att klä sig i rosa, blir det helt enkelt inte särskilt revolutionerande med en bok som påpekar att poängen måste vara att alla, oavsett kön, borde få möjligheten till ett val.

Samtidigt gör igenkänningen att boken absolut inte blev särskilt arbetsam att ta sig igenom. Däremot kan jag tycka att de olika kapitlen var högst varierande vad gäller förmågan att väcka intresse från min sida. När Björk refererar och analyserar diskussionen kring propositionen om positiv särbehandling vid tjänstetillsättning på svenska universitet från 1995 kan jag knappt lägga den lilla luntan ifrån mig. Kapitlen som i detalj går in på Virginia Wolfs Orlando och debatten kring Simone de Beauvoirs förmodade kvinnlighet eller okvinnlighet ger i alla fall mig betydligt mindre behållning.

Björk har en tydlig agenda och därigenom blir förstås också framställningen starkt normativ. Hennes egen likhetsfeminism blir den enda rätta vägen, medan särarts- eller livmoderfeminismen är farlig. Eller åtminstone konserverande och förtryckande. Och vem är det som förtrycker? Patriarkatet. Den kanske största svagheten med boken är att Björk använder detta uttryck ganska frikostigt utan att egentligen någonsin sätta fingret på vad patriarkatet egentligen är för något. Är det en abstrakt samhällstruktur inom vilken män egentligen blir offer på samma sätt som kvinnor eftersom de lika lite kan klä sig i klänning som kvinnor kan komma ifrån uppmaningar om att ”bejaka sin kvinnlighet”? Eller är det en i det närmaste medveten konspiration, vilken underhålls i enkönade styrelserum och på bastulavar?

Men även om i alla fall vissa saker kanske har förändrats sedan 1996 är Under det rosa täcket fortfarande en läsvärd bok som väcker många funderingar. Inte minst Nina Björks slutord är värda att alltid ha i minnet: ”Tro bara aldrig att dina ögon är rena”. Att se på samhället objektivt, utan någon form av glasögon, utan förutfattade meningar i någon riktning, är en omöjlighet.