alt. titel: Apornas planet: (r)Evolution

Rise of the Planet of the ApesCaesar måste hålla huvudet kallt om han ska kunna fly från det helveteshål han har hamnat i. Stämningen ute på gården är mördande och han har rent fysiskt inte en chans mot ledaren Rocket som inte tvekar att visa vem som bestämmer. Caesar, som inte alls är van vid så hårda tag, måste tuffa till sig rejält om han ska överleva. Det första steget är att skaffa sig en allierad som kan klå upp Rocket riktigt rejält. Den enda fördel Caesar har är sin hjärna.

Men vänta nu, Caesar borde inte ha den fördelen… Han borde vara en chimpans, likadan som de andra chimpanserna vid primatförvaringen. Förutbestämd att gå under när han, en tidigare omhuldad familjemedlem, helt plötsligt kastas in i chimpansflockens hierarki. Grejen är bara att hans tidigare ”husse” inte bara en dag bestämde sig för att det vore coolt att ha en apunge hemma. Nej, Will Rodman smugglade istället ut Caesar från sitt labb efter att ungens mamma löpt amok i ett genetiskt experiment.

Något motvilligt till en början, det ska erkännas, men trots en hel del jobb är det lika svårt att motstå en hjälplös chimpansunge som att ha en hundvalp hemma ”på prov”. Dessutom ser Will snabbt på Caesar att de genetiska förändringar som hans mor genomgick har förts vidare till sonen. För Will är det här särskilt intressant eftersom han är övertygad om att hans experiment kan ge personer med Alzheimer möjlighet att ”reparera” sin egen hjärna. Men det ska snart bli uppenbart att detta eventuella botemedel kan komma att kosta mer än det smakar.

Rise… är både en reboot av serien och en prequel till första Planet of the Apes-filmen men ingen direkt remake av någon av de tidigare prequel-filmerna i serien (exempelvis Escape from the Planet of the Apes). Hängde ni med? Spelar egentligen ingen roll eftersom Rise… primärt är gjord för att vara underhållande här och nu samt slänga in lite blinkningar och nickningar till originalet.

Och det syftet måste jag säga att den uppfyller med råge (och jag är inte ensam om att tycka det). Historien lyckas med att kännas riktigt fräsch (imponerande med tanke på att den faktiskt föregås av inte färre än sex filmer och två TV-serier) och dess olika teman (försök att hitta sin identitet, medicinsk thriller, bitterhet över svek, kärleksfullt far-son-förhållande) håller för det mesta ihop fint. Andra har påpekat det före mig, men det går inte att undvika att i det här sammanhanget nämna John Lithgow. Hans porträttering av den före detta konsertpianisten vars sjukdomstillstånd blir desto grymmare tack vare glimtar av närvaro är en av filmens stora behållningar.

En stor del av Rise… bygger också på teknik eftersom alla filmens apor är CGI:ade. Till en början måste jag erkänna att jag inte var särskilt imponerad, inledningens apor och den späde Caesar var alldeles för uppenbart animerade, både i relation till sina omgivningar och utseendemässigt. Jag inser att det naturligtvis är en berättarmässig poäng att Caesar ska ha ansiktsdrag och uttrycks som är mer mänskliga än den genomsnittliga chimpansens men det stör mig icke desto mindre. För min del blir filmens apor inte dess huvudsakliga element innan Caesar blir förpassad till primatförvaringen och vi får möta inte bara andra chimpanskaraktärer utan också gorillan Buck samt orangutangen Maurice. Men då blir det å andra sidan riktigt bra och framförallt Maurice, med sin päls samt karakteristiska och mycket speciella orangutangansikte, är helt fantastisk.

Då är det väl kanske inte riktigt lika väl beställt med den mänskliga delen av historien. Inte så att det direkt är dåligt men James Franco är genombeige som Will Rodman. Han lyckas inte alls få till den där lätt galna intensiteten som alla äkta filmvetenskapsmän ska ha och riktigt hur han får ihop sitt vardagsjobb med hemmaforskningen på Caesar, vilken antyds uppta minst ytterligare ett heltidsjobb, och dessutom ha tid för sitt hjärtas kär, primatologen Caroline, blir aldrig riktigt tydligt. Dessutom är Carolines (också helt ok men genombeige spelad av Freida Pinto) närvaro fullkomligt meningslös i historien. Man kan ju tycka att den enda kvinnliga rollen av betydelse som överhuvudtaget introduceras i filmen skulle kunna ha fått något lite saftigare att bita i, men så blev det alltså inte.

Inte heller Brian Cox gör mycket väsen av sig, även om jag ändå har mer behållning av hans närvaro än Francos. Tom Felton är underhållande som historiens bad guy men han får passa sig så han inte för alltid fastnar i det facket. Å andra sidan ger det honom chansen att spotta ur sig den klassiska repliken ”Get your hands off me, you damn, dirty ape!”, så det är kanske ett kors som är lätt att bära i sammanhanget.

Men man förväntar sig inga stordåd skådespelarmässigt i den här typen av film och på det hela taget är Rise… riktigt underhållande. Fullt godkänd musik av veteranen Patrick Doyle och mer än godkänd regi av den relativa färskingen Rupert Wyatt. Kanske kunde han dra nytta av att hans tidigare alster, The Escapist, också var en fängelsethriller?

Besök också gärna bloggen Flmr, där du hittar en alldeles föredömlig genomgång av ursprungsserien.

Annonser