Filmspanartemat ”På väg” visade sig vara extremt vittförgrenat. The Road kunde återfinnas på Henkes lista hos Fripps filmrevyer.

***

The RoadVad bättre sätt att spendera en fullkomligt underbar och ledig tidig sommarförmiddag än i sällskap med Cormac McCarthy och en rejäl dos bottenlöst dystopisk post-apokalyps i form av The Road? Bekantskapen med McCormac i och med No Country for Old Men gav mersmak och eftersom detta är en film- och bokblogg kändes valet av The Road (bok och filmatisering) helt naturlig. Alternativet hade kunnat vara hans All the Pretty Horses men den filmatiseringen försvann ju mer än lovligt snabbt från repertoaren och det brukar vara en antydan om dess kvalitet.

Det främlingskap inför en ny och skön värld som uttrycktes av sheriff Ed Tom Bell i McCarthys tidigare bok har här dragits till sin spets. Världen som författaren beskriver är obegriplig, kanske främst eftersom det inte finns något kvar att begripa. En man och hans son försöker ta sig söderut och till havet i ett USA som är skadat och ärrat bortom all hjälp. Exakt när, hur och varför apokalypsen slog till får vi aldrig veta men det spelar heller ingen större roll. Kanske mannen helt enkelt inte vet varför eller också har den brutala överlevnadskampen sugit musten ur all sådan tankemöda.

Livet består uteslutande av ett mer eller mindre hopplöst sökande efter mat och värme. Ständig oro för att bli av med de få förnödenheter man lyckats samla på sig, för att skorna inte ska hålla. Andra människor måste man passa sig för, allt för många av dem är verkligen inte vänligt sinnade och kannibalism är mer regel än undantag.

Men helt hopplöst är det ändå inte. Vore det det, funnes inget som hindrar att mannen sätter revolverns värdefulla kulor i pannan på sig och sonen, men av någon anledning knogar de vidare. Mannens hopp är sonen, i honom ser han hela sin värld och det är inte en värld han är beredd att kväva om det inte skulle visa sig absolut nödvändigt.

Pojkens status understryks av att de två hela tiden får personifiera den mänskliga överlevnadens ambivalens – egoism eller altruism? Mannen är sig själv och sonen närmast, misstänksam och synnerligen ovillig att dela med sig av deras magra förråd. Pojken är den som sträcker ut handen, som ständigt letar efter ”the good guys” och trots allt lyckas härbärgera något slags hopp (illusion skulle väl vissa kalla det) om att saker och ting faktiskt kan bli bättre.

Om man vill känns det i en mer religiöst anstruken tolkning inte särdeles långsökt att se mannen som en gammaltestamentlig men väldigt uttjänt och i allt väsentligt maktlös Gud. Vem Sonen är, torde i så fall bli rätt uppenbart.

Det här är riktigt bra, både bok och film, och ju mer jag tänker på det, desto mer lyfter de och förstärker varandra. Precis som i fallet med NCfOM kan de dock naturligtvis inte vara helt identiska. I texten återupptar vi bekantskapen med de korthuggna stackatodialogerna, nu bara ännu mer avskalade. Kommatecken, citationstecken och pratminus lyser fortfarande med sin frånvaro. Ibland blir ordväxlingarna nästintill liturgiska i vad man anar är ofta återkommande upprepningar mellan mannen och pojken (”And nothing bad is going to happen to us. That’s right. Because we’re carrying the fire. Because we’re carrying the fire.”).

Detta gör dock att stämningen i boken blir något inkapslad. Inte så att man inte känner förtvivlan och hopplösheten, för det gör man, men det är inte genom pratet man kommer de två personerna in på livet. Det gör man istället genom beskrivningarna av kölden, det eviga regnet, den uppvirvlande askan runt deras fötter.

De ordkarga dialogväxlingarna lever däremot upp (så mycket det nu går) i relationen mellan Viggo Mortensen och Kodi McPhee och det blir också riktigt bra, bara på ett annat sätt. Den avstängda känslan är borta och istället får man en betydligt närmare bild av far-sonrelationen. Känslostämningarna i Viggos röst när han läser för sin son eller ser honom njuta sitt livs enda Coca-Cola har inte McCarthy kunnat göra om, så Pulitzervinnare han är.

Bägge skådespelarna fick fin kritik för sina insatser, men även om väl McPhees ansträngning egentligen är värd mer beröm med tanke på hans ungdom är det Viggo som finns kvar i mitt bröst när eftertexterna rullar. Just här och nu känns det som om detta är hans livs rollprestation och då naturligtvis inte till största delen beroende på att han har gjort en Christian Bale och är mager som en skrika.

Filmen hjälper också till att sätta mer fokus på honom och hans plågade fadersgestalt eftersom den till skillnad från boken berättas ur ett förstapersonsperspektiv. Hela han utstrålar bister beslutsamhet, samtidigt som den känslan hela tiden riskerar att övergå i mer av en resignerad oförmåga att bara lägga sig ned och dö. Han vet att pojkens överlevnad utgör hela hans existensberättigande men man anar att han aldrig orkat eller vågat fundera på vad det egentligen är han räddar sin son till.

Vad han ska rädda sin son från är däremot mycket tydligt och här förekommer också några av de få friheter som filmen tagit sig i förhållande till boken – ett par händelser är uppskruvade något lite för att skapa en smula mer dramatik men på det hela taget är det samma nakna och prosaiska överlevnadskamp i bägge berättelserna. Skyddsrumsscenen upplevde jag däremot som betydligt mer gripande och utförlig hos McCarthy men jag tror att dramatikern och manusförfattaren Joe Penhall tog helt rätt beslut att hålla den nedtonad i filmen eftersom den annars mycket lätt hade kunnat slå över i ren pekoral.

Men även om mannen kan göra sitt bästa att skydda pojken från onda människor kan han inte göra något åt naturen. McCarthys postapokalyptiska landskap är traumatiserat bortom all räddning och även här har filmen i några scener låtit själva jordskorpans plågade hävningar bli aningens mer våldsamma.

I den här genren är man vanligtvis bortskämd med att undergången antingen ligger så nära i tid att åtminstone mat- och sakletandet inte är någon större match eller så långt bort att världen har börjat återhämta sig så smått och uppvisar ibland en ensligt storslagen skönhet, ett bevis på att allt blir bättre i människans frånvaro. De överlevande har inte sällan lyckats organisera någon form av mer eller mindre fungerande Crusoe-tillvaro med smarta lösningar och kanske till och med en liten trädgårdstäppa eller två.

Så icke hos McCarthy. Världen är död, bränd bortom allt förnuft, begraven i ett asklager och det finns varken djur eller växter kvar. Detta arv är föredömligt förvaltat visuellt, däremot vet jag väl inte om jag nu är så värst sugen på att någonsin besöka Pennsylvania där större delen av filmen spelades in. Framförallt får vi ett antal långsträckta siluettvyer mot en öde horisont som är andlöst vackra samtidigt som de är fruktansvärda i all sin osminkade kalhet. I detta lyckas filmen nästan bättre än boken.

Vissa av överlevandets mindre värdiga sidor, stanken från klädtrasor som nästan börjat ruttna på kroppen som bär dem och ständiga diarréer på grund av taskig kosthållning, blir däremot tydligare i skrift och filmen har vist nog också avstått från att visa författarens vidrigaste bilder. McCarthy har också här och där portionerat ut liknelser och ett bildspråk som fullkomligt tar andan ur mig. Ett mörker blir något mycket mer när det beskrivs som ”autistiskt” (avstängdheten igen); mannen och pojken vandrar i en värld vilken långsamt håller på att fördunklas som av starr.

Miljövänner har naturligtvis sugit tag i berättelsen och menar att McCarthy har producerat en fenomenalt viktig skrift. Jag känner mig själv aningens tveksam till om man verkligen kan läsa in denna tolkning i The Road. Å andra sidan sätter bokens sista stycke och mening rejäla hästmyror i skallen på mig: ”In the deep glens where they lived all things were older than man and they hummed of mystery.” Någon som vill försöka sig på en tolkning?

Så mycket att grunna på och då har jag ännu inte ens nuddat vid Moderns roll, men jag gör halt här. The Road, oberoende av medium, är skoningslös och avskalad och ger mig den bästa feel bad-känslan jag upplevt på mycket länge.

The Road (2006)

The Road (2009)

Annonser