På förekommen anledning från det senaste Filmspanar-temat ”På väg”, där Into the Wild kvalade in hos både Jessica på The Velvet Café och Jimmy på Except Fear.

***

Into the WildVisst har vi väl alla vid ett eller flera tillfällen känt oss mer eller mindre utleda på detta moderna stressamhälle som ”tvingar” oss att varje dag gå upp, gå till jobbet, komma hem, gå och lägga sig och gå upp igen. Allt i ett evinnerligt hamsterhjul som man ibland kan ställa sig lite undrande till hur man hamnade i och ännu mer undrande inför hur man ska komma ur det. Om man ens kommer på tanken att det skulle gå att komma ur det.

Christopher McCandless var helt säker på att han aldrig ens ville sticka in tån i det där hjulet. Med collegebetyg som var goda nog för Harvard Law skänkte han 1990 sina samlade besparingar till välgörenhet, bytte namn till Alexander Supertramp och började kuska runt i USA. Tog kortare påhugg här och var men försökte leva så enkelt som möjligt. Målet tycks dock alltid ha varit Alaska och 1992 vandrade han rakt ut i vildmarken. Även här blev enkelhet ett ledord och istället för att utrusta sig till tänderna med GPS och svindyra dunjackor hade han inte med sig stort mer än ett gevär, några böcker och lite ris.

Cynikern skulle nog tycka att Chris/Alex fick vad han förtjänade i Alaskas ödemark (men ändå inte mer öde än att hans kropp hittades av älgjägare bara två veckor efter hans död). Grabben må ha rustat sig rent kroppsligt genom träning, men ska vi tro vad biografen Jon Krakauer samt regissören och manusförfattaren Sean Penn visar oss var han ändå sorgligt oförberedd med avseende på överlevnadskunskap. Vårdslösa fritänkare är alltid dömda att misslyckas förr eller senare.

Idealisten skulle antagligen hellre fokusera på den ultimata frihet som vår protagonist sade sig uppleva innan det började dra åt pipsvängen där uppe i norr. Han var aldrig bunden av personliga ägodelar, var lycklig med den skönhet han upplevde i naturen och fann samhörighet med många av de människor han mötte på vägen. Att liftande och olagligt tågluffande kan vara farliga sysselsättningar tycks inte ha varit något som oroade honom överhövan.

Själv vet jag inte riktigt var jag landar mellan dessa två ytterligheter, särskilt eftersom både Jon Krakauer och Sean Penn tycks ha tagit sig vissa friheter med historien. Stämmer den familjebakgrund som målas upp är det kanske inte så konstigt att man försöker ta avstånd, men det finns ju så många andra sätt att revoltera på. Som Sean Penn väljer att framställa sin berättelse upplever jag att det inte bara handlar om att beskriva Chris/Alex historia, utan också ta ställning. Chris/Alex val framstår för oss som tittare inte bara som vettiga utan rent nödvändiga för att han inte ska gå under som människa.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån att Chris/Alex valde att leva ett liv som i grund och botten var själviskt. Han behöver exempelvis aldrig kompromissa med eller ta hänsyn till någon annan människa. Han utmanar aldrig sina samhälleliga antipatier. Han gör uppror mot i hans ögon meningslösa reglementen (vem får paddla ned för Coloradofloden och när?) utan att till synes reflektera över om dessa reglementen kanske faktiskt har ett syfte.

Dessutom är han en person som strax innan han ger sig ut på sin odyssé har alla möjligheter utom möjligen de rent känslomässiga att faktiskt göra skillnad för fler människor än bara honom själv men kastar dem för världens vindar.

Chris/Alex tycks vara på jakt efter fadersfigurer som han tyr sig till i olika utsträckning, men låter aldrig sin egen familj veta var han befinner sig eller hur han mår. Hans syster säger i sin kommenterande VO att hon tolkar det som att han därigenom visar en stor tillit till hennes kärlek. Jag kan se en helt annan tolkning, men en som antagligen gör mycket ondare om man är en syster.

Into the Wild har som synes inte mycket till historia, utan drivs till största delen av sina karaktärer och sina bilder. Penn (och, misstänker jag, fotografen Eric Gautier) har arbetat mycket med att låta oss tittare dela Chris/Alex upplevelse av vacker natur. I mångt och mycket har det också lyckats.

Men filmen hänger ändå mer på sina karaktärer och skådespelarnas förmåga att gestalta dem. Särskilt gäller det förstås Emile Hirschs prestation som Chris/Alex, en roll som han axlar lika självklart som en skräddarsydd överrock. Jag blir inte ens särskilt imponerad över jobbet han gör eftersom det verkar falla sig så naturligt, vilket förstås är ännu mer imponerande. Den andre skådespelaren jag fäster mig vid är Hal Holbrook som en av de sista som Chris/Alex har någon varaktig relation med. Scenen mellan honom och Emile när han erbjuder sig att bli den unge mannens farfar griper verkligen tag och var antagligen en starkt bidragande orsak till att Holbrook blev Oscarsnominerad.

Samtidigt är filmen naturligtvis också i vissa avseenden en road movie, man skulle kunna se det som att Chris/Alex mot slutet når någon form av upplysning när han mot slutet i Alaska drar slutsatsen att ”Happiness only real when shared”. Att vara helt utlämnad till sig själv är kanske inte en sådan pittoresk utflykt som han trodde att det skulle vara.

Annonser