På förekommen anledning från det senaste Filmspanar-temat ”På väg”, där Into the Wild kvalade in hos både Jessica på The Velvet Café och Jimmy på Except Fear.
***
Visst har vi väl alla vid ett eller flera tillfällen känt oss mer eller mindre utleda på detta moderna stressamhälle som ”tvingar” oss att varje dag gå upp, gå till jobbet, komma hem, gå och lägga sig och gå upp igen. Allt i ett evinnerligt hamsterhjul som man ibland kan ställa sig lite undrande till hur man hamnade i och ännu mer undrande inför hur man ska komma ur det. Om man ens kommer på tanken att det skulle gå att komma ur det.
Christopher McCandless var helt säker på att han aldrig ens ville sticka in tån i det där hjulet. Med collegebetyg som var goda nog för Harvard Law skänkte han 1990 sina samlade besparingar till välgörenhet, bytte namn till Alexander Supertramp och började kuska runt i USA. Tog kortare påhugg här och var men försökte leva så enkelt som möjligt. Målet tycks dock alltid ha varit Alaska och 1992 vandrade han rakt ut i vildmarken. Även här blev enkelhet ett ledord och istället för att utrusta sig till tänderna med GPS och svindyra dunjackor hade han inte med sig stort mer än ett gevär, några böcker och lite ris.
Cynikern skulle nog tycka att Chris/Alex fick vad han förtjänade i Alaskas ödemark (men ändå inte mer öde än att hans kropp hittades av älgjägare bara två veckor efter hans död). Grabben må ha rustat sig rent kroppsligt genom träning, men ska vi tro vad biografen Jon Krakauer samt regissören och manusförfattaren Sean Penn visar oss var han ändå sorgligt oförberedd med avseende på överlevnadskunskap. Vårdslösa fritänkare är alltid dömda att misslyckas förr eller senare.
Idealisten skulle antagligen hellre fokusera på den ultimata frihet som vår protagonist sade sig uppleva innan det började dra åt pipsvängen där uppe i norr. Han var aldrig bunden av personliga ägodelar, var lycklig med den skönhet han upplevde i naturen och fann samhörighet med många av de människor han mötte på vägen. Att liftande och olagligt tågluffande kan vara farliga sysselsättningar tycks inte ha varit något som oroade honom överhövan.
Själv vet jag inte riktigt var jag landar mellan dessa två ytterligheter, särskilt eftersom både Jon Krakauer och Sean Penn tycks ha tagit sig vissa friheter med historien. Stämmer den familjebakgrund som målas upp är det kanske inte så konstigt att man försöker ta avstånd, men det finns ju så många andra sätt att revoltera på. Som Sean Penn väljer att framställa sin berättelse upplever jag att det inte bara handlar om att beskriva Chris/Alex historia, utan också ta ställning. Chris/Alex val framstår för oss som tittare inte bara som vettiga utan rent nödvändiga för att han inte ska gå under som människa.
Samtidigt kan jag inte komma ifrån att Chris/Alex valde att leva ett liv som i grund och botten var själviskt. Han behöver exempelvis aldrig kompromissa med eller ta hänsyn till någon annan människa. Han utmanar aldrig sina samhälleliga antipatier. Han gör uppror mot i hans ögon meningslösa reglementen (vem får paddla ned för Coloradofloden och när?) utan att till synes reflektera över om dessa reglementen kanske faktiskt har ett syfte.
Dessutom är han en person som strax innan han ger sig ut på sin odyssé har alla möjligheter utom möjligen de rent känslomässiga att faktiskt göra skillnad för fler människor än bara honom själv men kastar dem för världens vindar.
Chris/Alex tycks vara på jakt efter fadersfigurer som han tyr sig till i olika utsträckning, men låter aldrig sin egen familj veta var han befinner sig eller hur han mår. Hans syster säger i sin kommenterande VO att hon tolkar det som att han därigenom visar en stor tillit till hennes kärlek. Jag kan se en helt annan tolkning, men en som antagligen gör mycket ondare om man är en syster.
Into the Wild har som synes inte mycket till historia, utan drivs till största delen av sina karaktärer och sina bilder. Penn (och, misstänker jag, fotografen Eric Gautier) har arbetat mycket med att låta oss tittare dela Chris/Alex upplevelse av vacker natur. I mångt och mycket har det också lyckats.
Men filmen hänger ändå mer på sina karaktärer och skådespelarnas förmåga att gestalta dem. Särskilt gäller det förstås Emile Hirschs prestation som Chris/Alex, en roll som han axlar lika självklart som en skräddarsydd överrock. Jag blir inte ens särskilt imponerad över jobbet han gör eftersom det verkar falla sig så naturligt, vilket förstås är ännu mer imponerande. Den andre skådespelaren jag fäster mig vid är Hal Holbrook som en av de sista som Chris/Alex har någon varaktig relation med. Scenen mellan honom och Emile när han erbjuder sig att bli den unge mannens farfar griper verkligen tag och var antagligen en starkt bidragande orsak till att Holbrook blev Oscarsnominerad.
Samtidigt är filmen naturligtvis också i vissa avseenden en road movie, man skulle kunna se det som att Chris/Alex mot slutet når någon form av upplysning när han mot slutet i Alaska drar slutsatsen att ”Happiness only real when shared”. Att vara helt utlämnad till sig själv är kanske inte en sådan pittoresk utflykt som han trodde att det skulle vara.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag gillar filmen men hamnar nog i lägret som anser att Chris är ganska korkad och osympatisk person. Ett altenativt namn på filmen kunde varit ”Idiot på resa”.
Jag var också inne en bit på att han får chans efter chans att undvika sitt öde på vägen mot Alaska men tackar nej till de erbjudan han får att ingå i en sorts gemenskap och därmed besglar sitt eget öda.
Har inte läst boken. Är den att rekommendera?
Beseglar sitt eget öde ska det vara!
Jag fångades inte riktigt av filmen när jag såg den första gången på SiFF. Tror det var att det är en film jag gärna hade velat se i annan miljö. Sen när jag såg om den i Tokyo kändes det rätt och då blev den så bra som jag kände att den nog var.
Into the Wild ligger på mellan en svag och stabil fyra.
Boken är absolut att rekommendera. Jag tycker ju oerhört bra om Chris – kanske har jag rentav lite mammakänslor för honom. Jag tilltalas mycket av det naiva, idelaistiska. Känner igen mig själv i min egen kompromisslöshet när jag var punkare en gång i världen. Rändera går väl aldrig riktigt ur. Det här är en av mina favoritfilmer över huvud taget. Finns definitit på min topp 25, kanske rentav på top 10.
@Filmitch: Jag tror vi kan göra sällskap i lägret för bittra cyniker 😉 Har inte läst boken, men Jessica rek som synes.
@Movies-Noir: Ja, jag kan tänka mig att det är en film som kan vinna på omtitt.
@Jessica: Jo, det märktes på din text 🙂 Själv har jag ofta lite svårt att fördra det renodlat idealistiska utan att själv kunna hävda 100% rationalitet i alla lägen. Men vem har sagt att man måste vara konsekvent? 😉
Kan förstå vad som attraherar Jessica men har likt du Sofia alltid haft en anings svårt för det idealistiska – resonomangen brukar (inte alltid) krackelera när de synas närmare i sömmarna. ”Don´t get me started on hippies” 😉
@Filmitch: Det är du och jag och Eric Cartman, då 😉
En väldigt bra film som lätt kvalar in på 50-i-topp-lista. Den är pretentiös men historien (med många fina karaktärer), skådespeleriet (Catherine Keener!), fotot och miljöerna är mästerligt. Och Eddie Vedders musik som jag ofta lyssnar på. En stabil femma!
Särskilt Long Nights.. https://www.youtube.com/watch?v=_y9vzYDaKRY
@Rebecca: Jag har inga problem med att förstå att folk gillar Into the Wild, det var bara jag själv som hade svårt att fastna för den. Men musiken var väldigt trevlig, det håller jag absolut med om.
Det viktigaste vi måste komma ihåg i livet är att alltid göra vad vi gör för vår egen skull och det är ju det som Chris också gör. Det han åstadkommer på resan är många saker – för många personer, som aldrig hade blivit av om han stannat på vägen.
Visst hade han kunnat ändrat riktning och bara sträva framåt på vägarna för att berika sitt och andras liv istället för att ha Alaska som slutmål, men vi behöver ju alla mål för att över huvud taget kunna göra resan.
Jag är ju av den läggningen att jag inte tror på ett liv där man lever på tomgång, genom att gå in i myrornas/människornas mönster och bara köra på tills man är lite tröttare, mer inspirationslös och mindre målinriktad. Det Chris gör är att sträva framåt – bort från det här livet, genom att utveckla hans person och säga nej till myrstacken.
Även om han hade många val som han inte stannade kvar vid så var det ju just tack vare sin inställning som han ”vann” dessa val. Man kan vara cynisk mot honom men det mest sanna är ju att han aldrig hade blivit den inspirerande person han blivit om han stannat på vägen. Den personen hade förvunnit och han hade själv suttit där som en cyniker till sitt eget leverne. 🙂
Därför kan jag aldrig kritisera hans livsval som fel utan endast inspireras av dem och för det är Into the Wild en extremt bra film oavsett om man hellre hade velat sett ett annat slut på resan eller inte.
Det viktigaste är ju som sagt att man aldrig slutar resa och gör man det så måste man ha nått ett slutmål och förlikat sig med det, som Chris gjorde. Man måste känna att man åstadkommit vad man velat med sitt liv.
Just ja, glömde… Om Chris hade förändrat sitt liv för någon annan än sin egen skull så hade han aldrig varit nöjd med sig själv, precis som det är för alla oss.
Till och med de saker vi gör för andras skull – om det så är att rädda cancersjuka människor eller pantar burkar och ger pengarna till hemlösa, så gör vi det för vår egen person i första hand och i sista hand.
Just tillfredställelsen av att ha hjälpt andra är ju det vi söker så allt vi gör är själviska val, även om vi inbillar oss annat. Och tror man inte det så tror man också sällan på sig själv.
Lite filosofiskt dravel, men trots det sant. 🙂
@Except Fear: Jag är nog inte ute efter att leda i bevis huruvida Chris gjorde rätt eller inte, bara försöka se på saken från olika perspektiv. Inte heller att han skulle ha levt ett liv för någon annan än sig själv. Och visst kan man uppleva honom som en inspirerande person, men hade han inte dött på det sättet han gjorde kan man ju fundera på om hans historia någonsin blivit berättad. Jag tror det finns många Chris därute i världen. Tillsammans med en massa Tom och Harrys som gjort helt andra livsval och är lika nöjda med det.
@Sofia: Min synvinkel var mest en kommentar på din recension och dess kommentarer mer allmänt och inte någon direkt kritik även om det kanske lät så. Dock tänker jag att Chris – karaktären, påverkade människorna på hans resa i första hand, och filmens tittare i andra hand. De han mötte på sin resa kommer minnas honom och inspireras av hans livsval, tänker jag.
Även om många av dem som ser filmen – inklusive mig, också blir inspirerade, på riktigt. De har en fin bild av honom som person oavsett om han nådde sitt mål eller inte, men hade han inte gjort det utan tänkt om och återsett någon av dessa människor så hade kanske han påverkat i någon annan, mer ordinär form.
I grund och botten är jag ju en person som uppmuntrar folk till att göra galna saker för att utveckla och utmana sina personer, men all heder åt Tom och Harry då sådana som Chris aldrig skulle funnits om inte också dom fanns där ute. 🙂
Som avslutning är ju Into the Wild på sätt och vis den realistiska versionen av Forrest Gump, hehe. Och den mer bitterljuva varianten är Werner Herzogs fina Grizzly Man.
@Except Fear: Haha, då är det kanske symptomatiskt att jag inte är så förtjust i Forrest Gump heller 😉