På förekommen anledning från Jessica på The Velvet Café som listade denna film som en av 2012 års största besvikelser, inte minst för investerarna. Inte heller Henke på Fripps Filmrevyer eller Steffo på Flmr var särdeles överväldigade.

***

John CarterKapten John Carter, en sliten veteranen från det amerikanska inbördeskriget, får kanske personifiera uttrycket ”ur askan, i elden” när han på flykt undan hämndlystna indianer i och för sig kommer undan sina förföljare, men bara genom att han blir förflyttad ända till planeten Mars (kallad Barsoom av urinvånarna).

Här stöter han allra först på ett krigslystet grönt släkte, men lyckas sätta sig i respekt hos dem tack vare sina stridskunskaper, sitt eldfängda humör och, tack vare vana vid jordgravitation, sin förmåga att göra enorma hulk-hopp. Han får hjälp i sin adaption av Sola, en ung kvinna. Men de gröna marsianerna är inte de enda invånarna på planeten ska det visa sig.

Carter träffar nämligen på den vackra Dejah Thoris vilken tagits tillfånga av gröningarna. Men även för henne är det lite av en i-askan-ur-elden-situation. Bortom fångvaktarnas klor väntar en föga upplyftande tillvaro som äkta maka åt Sab Than. Mars mer humanoida invånare är uppdelade i två läger: Zodanga och Helium, vilka givetvis ligger i krig med varandra. Dejah Thoris, som är prinsessa av Helium, är nu bortlovad till Sab Than (framtida härskare av Zodanga) som ett försök att skapa fred mellan de två olika folken.

En plan som inte kommer att genomföras om John Carter får ha något att säga till om saken. Han har förstås blivit hals över huvud förälskad i den vackra, stolta och handlingskraftiga prinsessan. Men samtidigt vill han också komma tillbaka till Tellus. Vojne, vojne.

Som vanligt är det förstås stor risk att man lägger alldeles för mycket betydelse i den lilla information man har på hand. Det är fullt möjligt att alla filmer genomgår lika många omgångar av realiseringsförsök som John Carter, men när jag på Wikipedia läser om alla turer fram och tillbaka kan jag inte låta bli att tänka att de rimligtvis måste ha betydelse för slutresultatet.

Berättelserna om den oförvägne John Carter av Edgar Rice Burroughs har nämligen varit på gång att filmas under större delen av 1900-talet. Först som en animerad Disney-produktion, sedan var Ray Harryhousen inblandad och på 80-talet tänkte man sig en serie som skulle kunna konkurrera med Star Wars och Conan (god luck with that…). Actionregissörsdemonen John McTiernan var tillfrågad (parallellt med Tom Cruise, som i alla fall hade blivit en betydligt snyggare John Carter än vad som nu är fallet) men drog sig ur eftersom han inte tyckte att dåtidens effektmöjligheter var tillräckliga för att göra Burroughs Barsoom-serie rättvisa.

Sedan följer namn som Robert Rodriguez, Harry Knowles och Jon Favreau samt olika inställning till make up kontra CGI för att realisera den utomjordiska berättelsen. Men ihärdigast av dem alla var Pixarregissören Andrew Stanton, som med succéerna Finding Nemo och Wall-E i ryggen lyckades övertala Disney att göra ett nytt försök. På manussidan hjälpte nu också författaren Michael Chabon till.

Men att Stanton, bara genom denna ansträngning, lyckas bevisa att han hyser en stor kärlek till Carter-berättelserna hjälper i slutänden tyvärr inte det slutgiltiga resultatet att lyfta. John Carter är en polerad CGI-produktion som känns lika platt som ett IKEA-paket.

Den högglansiga finishen skär sig mot berättelsernas ursprungliga pulpkaraktär och även om seriens första bok, A Princess of Mars, knappast är ett litterärt mästerverk genomsyras den ändå av en energi och berättarglädje som filmen totalt misslyckas med att förmedla.

Den Conan-långhårige (eller för all del Hercules-långhårige) Taylor Kitsch ser lite för oförstörd ut för att vara en krigsveteran, även om hans trettio år (herregud, grabben är född på 80-talet!) stämmer överens med förlagans. Allt marsianskt som förekommer, från de gröna Tharkerna till de avancerade flygmaskinerna, är snyggt som attan men lyckas inte uppamma det minsta intresse för själva storyn.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det kan bero på, för mina konkreta invändningar känns lite för petiga i sammanhanget. Till att börja med kan man konstatera att John Carter är rejält PK-fierad. I A Princess of Mars noteras exempelvis hur älskad och respekterad kaptenen är av slavarna i hemstaten Virginia, indianerna är blodtörstiga vildar och Dejah Thoris är förvisso stolt men inte till mycken nytta i våldsamma situationer. Det är snarare hon som ofta orsakar de våldsamma situationerna eftersom Carter gång på gång måste rädda henne ur olika knipor.

Däremot förstår jag inte riktigt varför man måste göra hennes situation som offerlamm åt Sab Than ännu mer utsatt genom den illistiga komplott som smids? Räcker det inte att hon känner sig tvingad? Fast det är klart, då blir det kanske inte lika motiverat för John Carter att våldsverka sig igenom horder av Zodanga-soldater för att rädda sin älskade.

Jag måste också hålla med Jessica om att hela konstruktionen med de här typerna som smyger runt och ska vara några slags grå eminenser och head honchos i det kosmiska sammanhanget inte funkar särskilt bra. Framförallt inte att det ger John Carter en sådan potentiell kontroll över sitt interplanetära kommande och gående. Jag gillade upplägget i förlagan, där han är totalt utlämnad åt ödets nycker i det sammanhanget.

Som sagt, jag har svårt att säga något konkret om John Carter, mer än att filmen inte fungerade. En film som innehåller fyrarmade, gröna marsianer och en hundliknande reptil med ett ansikte som ser ut som en stjärtskåra får inte vara så här tråkig.