På förekommen anledning från Jojjenito som nyss publicerade en text om alla monsterfilmers ursoppa, Godzilla.

***

Gappaalt. titel: Gappa: The Triphibian Monster, Monster from a Prehistoric Planet

Ett japanskt fartyg stävar mot Söderhavet. För att söka växter som kan ge upphov till medicinska underverk? För att utföra banbrytande etnologisk forskning? För att undsätta ett folk i nöd. Mja, aningens mer prosaiskt än så faktiskt.

Ägaren till tidskriften Playmate, Mr. Funazu, har beslutat att vad Japan behöver är ett Playmateland – en temapark fylld med ovanliga djur och ”exotic dancers”.

Besättningen går iland på den första lämpliga Söderhavsö de kan hitta och till sin förtjusning finns här en stam urinvånare. Även urinvånarna tycks vara ganska förtjusta i sina besökare och redan tidigare vara bekanta med ”Japan people”.

På en upptäcksfärd snubblar ett par av medlemmarna över en grotta och trots att de bönfalls av en liten grabb att inte gå in där – ”Gappa angry!” – vad tror ni att de gör? Givetvis knatar de inte bara in i grottan, de plockar också med sig den varelse som lämpligt nog kläcks ur ett vidunderligt ägg under tiden de är där. Gappa now not only angry, but totally pissed off!

Ungen tas med tillbaka till Japan och trots att Mr. Funazu till en början är upprörd över att hans Playmateland bara kommer att ha en enda invånare och en fjantig ”bird-lizard” dessutom, inser han snart baby-Gappans potential. Men borta på ön har ungens föräldrar upptäckt ett trasigt ägg utan avkomma och de är inte beredda att ge upp släktens fortlevnad utan en ordentlig fajt. Japans infrastruktur ligger helt enkelt illa till…

Inte förrän jag läser om Daikyojû Gappa på Wikipedia förstår jag att filmen tydligen var avsedd som en drift med den klassiska så kallade daikaiju-genren, det vill säga filmer med stora monster av typen Godzilla. För min del ser nämligen filmen ut som sinnebilden för den sortens film – klumpiga killar i sunkiga monsterkostymer som får riva ned kraftledningar och stampa på hus.

Filmen har också släppts i flera olika versioner och den jag såg är som citaten kanske redan avslöjat den engelskdubbade variant som numera omfattas av Public domain, under titeln Monster from a Prehistoric Planet. Inte för att jag tror att ett annat språk skulle göra någon större skillnad, för Daikyojû Gappa är ingen särskilt bra film.

Ett par av filmens element är förvisso sådana att man kan skratta åt dem (dit hör dock inte de asisatiskt klassiska buskisklanterierna från skeppets telegrafist). Såvitt jag kan se är till exempel den varnande lille pojken (som sedan också skeppas till Japan) ett japanskt barn som utrustats med ett präktigt black face. Eller varför inte den kvinnliga reporterns slutsats efter att ha sett hur Gappa-föräldrarna raserar halva Japan för att få tillbaka sin unge: ambition är inte allt, ett rofyllt hemmafruliv har också sina poänger.

Men på det hela taget är Daikyojû Gappa mest dassiga effekter och alldeles för utdragna scener där Gapporna får gå lös på allt som befinner sig ovan japansk jord. Samtidigt är det förstås svårt att inte se även filmer av den här kvaliteten som någon slags traumabearbetning av atombombningarna drygt tjugo år tidigare. Särskilt bilderna av tegelpannor som slits loss av värmestrålarna som Gapporna kan skjuta ut från munnen känns otrevligt välbekanta.

Annonser