Tideland (2005)

På förekommen anledning av den relativt nyliga premiären av Beasts of the Southern Wild. Fantasifulla flickor på film tycks vara ett populärt tema — Coraline, El laberinto del fauno eller varför inte Paperhouse?

***

Tideland_Poster_70x100.inddJeliza-Rose är en mycket fantasifull liten flicka och tur är väl det. I hennes vardag finns nämligen inte mycket att vara glad över, från en känslomässigt manisk mamma med svårartat lungödem, till en knarkande far, till det nedslitna huset som mest av allt liknar en marginellt organiserad soptipp. Men tillsammans med sina dockhuvuden Mystique, Sateen Lips, Glitter Gal och Baby Blonde försöker Jeliza-Rose både hjälpa pappa med hans ”semestrar” och mamma med hennes blånande och värkande ben.

När Jeliza-Rose och pappa en morgon hittar mamma avliden i sin säng försöker hon trösta sin förvirrade far med att de nu i alla fall utan risk kan äta upp mammas annars hårt bevakade chokladbitar. Pappan tar sin tillflykt i barndomens trygghet och plockar med sig dottern till sin egen mammas hus någonstans på Texas landsbygd. Men det måste ha varit ett bra tag sedan han hade kontakt med sin mor för han verkar inte ha förväntat sig att hitta ett övergivet hus som är lika skräpigt som det de nyss lämnade.

Jeliza-Rose finner sig dock snabbt i sin nya situation och tycks hitta magi överallt i den oändligt platta och på samma gång böljande landskapet. Hon hittar de närmaste grannarna, syskonparet Dell och Dickens, även om de på olika sätt båda är lite skräckinjagande. Och i det här läget är Jeliza-Roses pundar-pappa inte till mycket hjälp eftersom det har gått flera dagar sedan han rörde på sig i sin fåtölj efter den senaste silen. Lukta illa har han också börjat göra, vilket hans dotter gärna påpekar för honom samtidigt som hon försöker peta in lite jordnötssmör mellan de stela och blånande läpparna.

Ok, nog för att Terry Gilliam gör speciella filmer, men så här speciell har jag aldrig sett honom förut (då klarade jag i och för sig bara av typ en kvart av Fear and Loathing i Las Vegas). Det är nästan som att han efter magplasket The Brothers Grimm kände sig tvungen att medelst Tideland visa världen att han inte förlorat sitt sinne för det icke-kommersiella.

Unga Jodelle Ferland är förvisso helt fantastisk som Jeliza-Rose men Gilliams manus (efter bok av Mitch Cullin) placerar flickan i en värld som inte är tillräckligt fantasifull men inte heller tillräckligt realistisk. Det är oundvikligt att man jämför med exempelvis Coraline som fullt ut lyckades vara det ena eller El laberinto del fauno som klarade konstycket att tillfredsställa båda perspektiven.

Gilliam låter oss hela tiden tro att Jeliza-Rose hittar den ena portalen efter den andra in i parallella världar men det slutar alltid med att det bara är en vanlig lucka eller en ovanligt stor koffert. Det blir aldrig någon förlösning, snarare en lång räcka Västgöta-klimax. Samtidigt är den ”verklighet” hon möter alldeles för surrealistisk för att fungera som motvikt till hennes uppfinningsrikedom. Dell och Dickens hus, fullt med uppstoppade djur och brända bikupor på gårdsplanen är förvisso fantasieggande rent visuellt men skapar aldrig någon riktigt bra historia.

Ja, visuellt är det fortfarande Gilliam i sitt esse där priset tas av bilden av bussen med Jeliza-Rose och hennes pappa ombord som under en bro passerar från natt till dag, från dåtid till framtid, från död till mer död…

Men bortsett från det lyfter aldrig Tideland. Den här gången lyckades Gilliam aldrig få sin fantasi flygfärdig trots idogt flaxande.

16 reaktioner till “Tideland (2005)”

  1. Mmm, tur att du inte tokhyllar filmen (snarare tvärtom) för jag gillade den inte alls. Har för mig att den började lovande, men tappade sedan helt. Håller med om att flickan var duktig, likaså var fotot oftast fint. Men hör och häpna – Tideland fick 1/5 av mig! 😀

  2. Jösses, du tyckte _verkligen_ inte om Tideland 🙂 Men visst är det som du säger, börjar lovande men pyser snart ut i ingenting.

  3. Jag gillar verkligen Terry Gilliam. Brazil är en av mina favoritfilmer. 12 Monkeys är mycket bra. Just denna har jag inte sett men inte så konstigt att den fått lite sämre betyg. Nånting har gjort att Gilliam tappat stilen helt. Det känns som det var länge sen han var het.

  4. @Movies-Noir: Men om den här är en av de sämsta så ser du väldigt lite dålig film skulle jag våga påstå 😉

    @Jojjenito: Tja, eftersom jag inte gillade Fear and Loathing… tycker jag inte att det blivit något vettigt från Gilliam sedan 12 Monkeys. Knäckte han sig på den där Don Quixote-filmen som gick i putten?

  5. Ja, kanske det. Fast det blev i alla fall en sevärd dokumentär, vilket nog inte gjorde Gilliam gladare. 😉

    Jag har inte sett Fear and… men jo du har rätt, efter 12 apor så är det inga höjdare. Men jag gilliamar honom ändå.

  6. Någon gång ska jag ta mig an GIlliam, det kanske får bli snart. Gillar både Twelve Monkeys, Brazil och Fear and Loathing: Fler har jag inte sett. Men gränsen mellan rolig och tråkig bisarrhumor av Gilliams sort är ju tunn, så jag kan tänka mig att det finns en del fallgropar.

  7. @Jojjenito: Ja, man hoppas liksom fortfarande. Till skillnad från Burton 😉

    @Pladd: Du har bara Allen att avsluta först? 😉 Visst är gränsen tunn, men även om jag inte gillade Fear and Loathing… var den i alla fall inte tråkig på det sätt som både Tideland och The Brothers Grimm var (fast på olika sätt förstås).

  8. Sant, jag ser som tur är väldigt lite usel film (för dålig film ser jag gott om, men usel film händer inte allt för ofta). Tror det kommer en lista på det imorgon faktiskt…

  9. Har inte sett men håller med om att det var länge sedan Gilliam gjorde ngt intressant. Men en trist Gilliam är trots allt lite intressant så jag har inte gett upp än.

  10. När jag är klar med Allen är det verkligen dags att hitta en ny stabil grund att luta mig mot. Men i det avseendet kanske Gilliam inte är det bästa valet.. 😉

  11. @Filmitch: Jomen, det är klart att det finns ruttnare potatisar i bingen är Gilliam även när han inte är på topp. Det är ju bara så synd…

    @Pladd: Så värst mycket stabilitet kanske du inte ska förvänta dig av just Gilliam. Du får ta någon högproducerande jäkel. Kurosawa? 😉 Spielberg, kanske, där finns ju en hel del att ta av…

  12. Kurosawa hade varit något, men om jag samtidigt ska ha ambitionen att skriva om filmerna går det inte. Du har ju redan skrivit föredömligt om allihop, vilket bara skulle få mina försök att se ofullständiga ut. 🙂
    Spielberg finner jag alldeles för ointressant, dessutom har jag sett hans flesta. Men det får nog bli någon som är lika högproducerande som dessa två.

  13. @Pladd: Inte då! Alla tittare tillför ju sina egna unika perspektiv, jag tror du skulle ha mycket att säga om Kurosawa som jag inte sett. Annars kanske man skulle gå andra vägen — one hit wonders — regissörer som lyckats en gång och sedan aldrig mer.

  14. Där sa du något! Med one hit wonders är ju förhoppningsvis kvaliteten hög dessutom. Detta tål att tänkas på. Jag återkommer i ämnet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: