På förekommen anledning av den relativt nyliga premiären av Beasts of the Southern Wild. Fantasifulla flickor på film tycks vara ett populärt tema — Coraline, El laberinto del fauno eller varför inte Paperhouse?

***

Tideland_Poster_70x100.inddJeliza-Rose är en mycket fantasifull liten flicka och tur är väl det. I hennes vardag finns nämligen inte mycket att vara glad över, från en känslomässigt manisk mamma med svårartat lungödem, till en knarkande far, till det nedslitna huset som mest av allt liknar en marginellt organiserad soptipp. Men tillsammans med sina dockhuvuden Mystique, Sateen Lips, Glitter Gal och Baby Blonde försöker Jeliza-Rose både hjälpa pappa med hans ”semestrar” och mamma med hennes blånande och värkande ben.

När Jeliza-Rose och pappa en morgon hittar mamma avliden i sin säng försöker hon trösta sin förvirrade far med att de nu i alla fall utan risk kan äta upp mammas annars hårt bevakade chokladbitar. Pappan tar sin tillflykt i barndomens trygghet och plockar med sig dottern till sin egen mammas hus någonstans på Texas landsbygd. Men det måste ha varit ett bra tag sedan han hade kontakt med sin mor för han verkar inte ha förväntat sig att hitta ett övergivet hus som är lika skräpigt som det de nyss lämnade.

Jeliza-Rose finner sig dock snabbt i sin nya situation och tycks hitta magi överallt i den oändligt platta och på samma gång böljande landskapet. Hon hittar de närmaste grannarna, syskonparet Dell och Dickens, även om de på olika sätt båda är lite skräckinjagande. Och i det här läget är Jeliza-Roses pundar-pappa inte till mycket hjälp eftersom det har gått flera dagar sedan han rörde på sig i sin fåtölj efter den senaste silen. Lukta illa har han också börjat göra, vilket hans dotter gärna påpekar för honom samtidigt som hon försöker peta in lite jordnötssmör mellan de stela och blånande läpparna.

Ok, nog för att Terry Gilliam gör speciella filmer, men så här speciell har jag aldrig sett honom förut (då klarade jag i och för sig bara av typ en kvart av Fear and Loathing i Las Vegas). Det är nästan som att han efter magplasket The Brothers Grimm kände sig tvungen att medelst Tideland visa världen att han inte förlorat sitt sinne för det icke-kommersiella.

Unga Jodelle Ferland är förvisso helt fantastisk som Jeliza-Rose men Gilliams manus (efter bok av Mitch Cullin) placerar flickan i en värld som inte är tillräckligt fantasifull men inte heller tillräckligt realistisk. Det är oundvikligt att man jämför med exempelvis Coraline som fullt ut lyckades vara det ena eller El laberinto del fauno som klarade konstycket att tillfredsställa båda perspektiven.

Gilliam låter oss hela tiden tro att Jeliza-Rose hittar den ena portalen efter den andra in i parallella världar men det slutar alltid med att det bara är en vanlig lucka eller en ovanligt stor koffert. Det blir aldrig någon förlösning, snarare en lång räcka Västgöta-klimax. Samtidigt är den ”verklighet” hon möter alldeles för surrealistisk för att fungera som motvikt till hennes uppfinningsrikedom. Dell och Dickens hus, fullt med uppstoppade djur och brända bikupor på gårdsplanen är förvisso fantasieggande rent visuellt men skapar aldrig någon riktigt bra historia.

Ja, visuellt är det fortfarande Gilliam i sitt esse där priset tas av bilden av bussen med Jeliza-Rose och hennes pappa ombord som under en bro passerar från natt till dag, från dåtid till framtid, från död till mer död…

Men bortsett från det lyfter aldrig Tideland. Den här gången lyckades Gilliam aldrig få sin fantasi flygfärdig trots idogt flaxande.

Annonser