UnderdogI den plötsligt allestädes närvarande fattigdomsdiskussionen känns det extra aktuellt att ha läst Torbjörn Flygts Underdog och Kristian Lundbergs Yarden back to back. Begreppet ”fattigdom” sätter ett ytterligare perspektiv på två skildringar som annars karakteriserats som klassberättelser.

Underdog är i backspegelns klara ljus synnerligen medveten om sin klasstillhörighet. Boendes i lägenhet med en strumpfabriksförslitningsskadad mamma sitter arbetarstämpeln som en ovanligt väl passande handske på den hand som är Johan Kraft under sin  malmöitiska uppväxt. Både lärare och mer bemedlade kompisar ser till att han inte förhäver sig.

Riktigt samma typ av arbetarklass beskrivs inte i Yarden, men klart är i alla fall att Kristian arbetar. I själva verket befinner han sig i princip så långt ned på skitjobbsstegen man kan komma. Påhuggstillvaron i ett bemanningsföretag är osäker i bästa fall, inte sällan både slitsam och förnedrande.

Kristian Lundberg föreslår att klassperspektivet egentligen skulle behöva förgrovas. Skillnaden står inte mellan tydligt definierade klasser utan mellan de som äger och de som inte äger. De som kanske till och med i många avseenden ägs.

I det avseendet skulle man ändå kunna säga att Underdog slajdar in i någon slags mellanposition. För även om det är tajt med pengar och familjen Kraft knappast lever något lyxliv i nästan-filosofins tecken (en begagnad cykel är nästan lika bra som en ny, träningsoverall från kooperativet är nästan lika bra som en från Adidas) är Flygt inte ens i närheten av den misär som beskrivs i Yarden. Varken i nutid eller dåtid.

YardenFrågan är om det går att likställa klass med frihet? Bägge författarna beskriver frihetsbegränsningar, men på lite olika sätt. Kristian Lundbergs ofrihet är ekonomisk och högst påtaglig. Det finns inga pengar till ett busskort, alltså ägnas åtskilligt med tid att i skånskt survinterväder ta sig till jobbet via apostlahästarna. Den magra utkomst som kan klämmas ur bemanningsjobben är livsviktig och därför finns heller ingen arbetsfrihet. Att ifrågasätta arbetsuppgifter eller tacka nej till uppdrag blir en omöjlighet.

Torbjörn Flygt beskriver samma brist på arbetsfrihet för mamma Bodil på strumpfabriken, vilket naturligtvis präglar sonen. Men eftersom huvudpersonen ändå är Johan och han under större delen av bokens förlopp är för ung för att ha ett arbete landar hans begränsningar på ett mer kulturellt och socialt plan.

Sticker man ut, uppfattas det som om man försöker göra sig märkvärdig, får man räkna med att lida för det. Att ange ”direktör” som framtida yrke i Mina Vänner-böckerna renderar krav på att ändra detta till något mer realistiskt. Men jag upplever också Flygts beskrivning som mer allmänmänsklig än enbart kopplad till klass, den hänger minst lika mycket ihop med dynamiken som skapas inom en skola, inom en skolklass. Mobbning och gruppbildningar tenderar att kunna skära rakt över klassgränserna. Helt klassbefriad är dock naturligtvis inte skolgången, vilket blir tydligt när Johan i gymnasiet försöker fraternisera utanför, ovanför, det som är honom givet av arv och miljö.

Både Johan och Kristian har varsin mamma och pappa men både typen och mängden uppmärksamheten de får är mycket olika mellan de författarna, även om man tar hänsyn till att Underdog överglänser Yarden med 250 betydligt mer tättskrivna sidor.

Kristians pappa skäms för sina barn och erbjuder dem storartad förnedring i sina försök att inte kännas vid dem. Underdogs Folke (och även systern Monikas Stig ska det visa sig) är mer av en vardagssvikare som kan ha sina ljusa ögonblick när han försöker göra rätt för sig. Frågan är väl vad man ska säga om det faktum att han överger sin son inte bara en, utan två gånger.

Om Kristians mamma får vi inte veta så mycket mer än att hon var psykiskt sjuk med svåra vanföreställningar vilket förstås knappast borgar för en trygg uppväxt med nybakta bullar efter skolan. Jämfört med det tycker jag att Bodil Kraft är en av styrkorna hos Flygt. En vardagshjältinna som gör vad hon förmår för att ge sina barn åtminstone några av de möjligheter hon själv inte kunde ta del av. Absolut ingen idealkvinna, här finns både konflikter, tjat och krav, men just därför också så mycket mer trovärdig.

När det gäller trovärdighet upplever jag egentligen ingen skillnad mellan de två, jag tror absolut inte att Kristian Lundberg överdriver sin misärskildring. Däremot gör Torbjörn Flygts språk och stil att jag så mycket lättare kan ta till mig allt det han har att förmedla.

Yarden gör förvisso att jag tänker ”Ska det verkligen behöva vara så här i Sverige på 2000-talet?!”, men den upprörda känslan är inte mycket annorlunda jämfört med den jag får av en välskriven tidningsartikel. Självklart levererar Lundberg mer i form av språk än DN, men hans mer abstrakta resonemang och beskrivningar av hur han liksom trubbas av rent mentalt av sin situation berör mig inte tillräckligt. Däremot kommer jag att ta med mig hans briljanta formulering om hur alla måste hantera balansen mellan inkomst i form av likvida medel och existentiell betalning.

Underdog talar å andra sidan till mig på så många fler plan. Den lagomt ironiska humorn som ger exempelvis beskrivningen av de hemska och samtidigt hemtamt trygga jularna hos morbror Leifs familj i Uddevalla en briljant udd. Alla smådetaljer, individuella (moster Lisbeths silikonimplantat) så väl som systemiska (skrivstilsreformen i grundskolan), utgör markörer som precist sätter tidsperiod, kultur och klass.

Jag har tidigare nämnt den trovärdiga känslan, vilken finns i både beskrivningar och meningsutbyten och som jag stundvis tycker är mästerlig. Sättet att väva fram och tillbaka mellan en Johan i dået och en betydligt äldre nutidsberättarJohan som ser tillbaka för att både reflektera, njuta och ångra sig.

Både Underdog och Yarden är bra böcker, men det är till Torbjörn Flygt jag redan sökt mig tillbaka. Yarden sålde inte alls in Kristian Lundberg på samma sätt.

Underdog (2001)

Yarden (2009)