Måndagsinvasion: Who Goes There? (1938)

Strax innan jul 2011 körde jag ett korttema utifrån H.G. Wells och hans War of the Worlds. Nu är det dags för en annan förlaga, inklusive adaptioner, som också sysselsätter sig med utomjordisk invasion. Den är bara mer intern den här gången. Fyra måndagar framöver följer vi John W. Campbell och hans varelse från Who Goes There? (ursprungligen publicerad i magasinet Astounding Science-Fiction).

***

En vetenskaplig expedition befinner sig i Antarktis hårda klimat. Med i teamet finns inte bara mekaniker, fysiker och meteorologer, utan också både biolog och läkare. Men dessa två herrar hade sannolikt inte förväntat sig att få händerna riktigt så fulla som de nu får med expeditionens senaste fynd.

Ett sökande efter en stark magnetisk källa avslöjar nämligen inte bara ett rymdskepp, infruset i isen, utan också en av skeppets passagerare, lika infrusen men en bit bort från skeppet. Utomjordingen lyckas man hacka loss ur som ett isblock, men när man försöker lösgöra skeppet fattar det eld och begravs i smältande ismassor.

Så, nu ligger det alltså en utomjording i administrationsbyggnaden och smälter fram och…luktar. Biologen är förståeligt nog eld och lågor över sitt fynd och vill undersöka det omedelbart medan andra expeditionsmedlemmar är mer tveksamma och oroar sig för rymdsmittor. Finns det inte i alla fall en liten sannolikhet att utomjordiska virus eller mikroorganismer skulle ha kunnat överleva infrusna i 20 miljoner år?

Efter en stunds diskussion bestämmer man sig ändå för att tina fram varelsen, ett beslut man givetvis ska få all anledning att ångra under de närmsta dagarna. För det visar sig inte bara att större saker än mikroorganismer uppenbarligen kan överleva infrusna i över 20 miljoner år, utan att utomjordingen är en mycket speciell form av parasit. Den kan ta vilken organisk skepnad som helst och innan man vet ordet av är expeditionen uppslukad av en förlamande paranoia – vem är människa och vem är monster?

I den upplaga av John W. Campbells klassiska men kanske inte särskilt välkända långnovell som jag läste beskriver författaren själv i ett förord hur det finns olika typer av science fiction-berättelser. Å ena sidan ser han prylhistorier, där författaren undersöker påverkan och betydelsen av en specifik uppfinning eller upptäckt på de som finns i dess närhet. Å andra sidan ser han koncepthistorier, där det snarare handlar om att med hjälp av berättelsen fundera kring en specifik tanke, typ ”Vad skulle hända om…”.

Who Goes There? skulle kunna ses som både en pryl- och en koncepthistoria. Konceptet som undersöks är den tryckta och spända stämning som uppstår bland männen isolerade där ute i Antarktis – vem kan man egentligen lita på? Men utomjordingen skulle också nästan kunna ses som en pryl – hur påverkas en grupp människor av att vara nära något som kan ta deras form utan att de vet om det? Det kan dock noteras att Campbell redan två år tidigare hade utforskat varelser med förmåga att anta andra skepnader i novellen ”Brain Stealers of Mars”.

Tja, att misstänksamheten och paranoian grasserar ganska så omgående är det ingen större diskussion om, men vårt lilla gäng försöker nästan också omgående att lista ut olika sätt att försöka ta reda på vem som är vem. Och som vi ju redan har lärt oss från Kurt Russell är den klarast och stadigast lysande stjärnan i gänget McReady – ”a figure from some forgotten myth”…

Både konceptet och prylen som undersöks av Campbell i Who Goes There? är otvetydigt intressanta, problemet är bara att konceptet inte funkar. Campbell gör sitt bästa för att försöka skapa en pressad stämning bland sina expeditionsmedlemmar men lyckas aldrig. Möjligen för att han håller sig mest till dialog och har väldigt få beskrivande element eller för att mycket av berättelsens fokus vilar på beskrivningar av de olika tester man försöka klura ut för att ta reda på vem som är vem. Eller också är det en tidsfaktor som spelar in, långnovellen är ju trots allt drygt 70 år gammal. Kanske var de korthuggna konversationerna precis vad som behövdes för att förmedla spänning på 40-talet?

Jag märker också att jag stör mig på Campbells ansats att genom sina karaktärers uttalanden försöka förmedla en bild av utomjordingen som heligt förbannad eller kanske till och med galen där i sitt isblock, en slutsats som känns lite väl snabb. Och varifrån kommer den tvärsäkra åsikten att utomjordingen skulle vara ute efter att ta över världen?

En annan tidsmarkör som tyvärr inte heller utgör någon fördel är religionsperspektivet – man tackar uppriktigt Gud när det hela tycks vara över och hänvisar också till att utomjordingen skulle hata Gud. Riktigt hur det skulle fungera med utomjordingar med en så pass tydligt manifesterad gudstro är något som jag i alla fall inte får ihop.

Enligt min mening är Who Goes There? mer intressant eller läsvärd för sitt briljanta koncept som i sin tur gett upphov till en briljant film. John Carpenter lyckas på alla de punkter där John W. Campbell misslyckas.

Filmitch var något mer förlåtande mot Who Goes There?