Nu för tiden är det kanske inte så många som minns det, med bloggar i diverse glassiga magasin, författande och antialkoholpropaganda, men en gång i tiden hade Katerina Janouch ett riktigt bra sexrådgivningsprogram på den saligen avsomnade ZTV.
Trots att det är snart 20 år sedan är det ändå ”Blommor och bin” som gjort att jag fortsatt att hålla ögonen på Katerina, läst ett inlägg eller en bok lite här och var. Och även om det kan tyckas lite övermaga att en person som fortfarande inte ens passerat 50-årsstrecket skriver en självbiografi, står det snart klart att Katerinas barndom gett gott om stoff att bearbeta. Och då hänger vi ändå inte med henne längre än sommaren innan hon ska börja i högstadiet.
På en alldeles vanlig pragsk gata växer Katia upp med mamma mikrobiologen, pappa atomfysikern och en lillebror. När hon är fyra år klampar Ivan över gränsen med 200 000 trupper och Tjeckoslovakien blir ett högeligen ockuperat land.
Nu, om inte förr, ska man som tjeckoslovak hata allt ryskt vilket blir komplicerat för Katia. Hennes snälla mamma är ju ryska och nu får de helt plötsligt vara noga med att se till att inte prata ryska med varandra utanför den lilla trean.
Pappa ser dessutom till att obstruera så mycket han kan och när som helst kan männen i trenchcoats knacka på dörren och ta honom med sig för ett samtal. Till slut ser föräldrarna ingen annan lösning än att lämna landet för det kalla Nordeuropa.
Eftersom jag nyss varit i Prag (när jag läste Sommarbarn, alltså) är det förstås extra intressant med en beskrivning av ett tjeckiskt vardagsliv som man som turist inte har så stora möjligheter att uppleva. Däremot ska man nog inte läsa Sommarbarn om man vill få någon djupare förståelse för vad som hände med den politiska kartan i Tjeckoslovakien under 60- och 70-talen.
Perspektivet (och den litterära stilen) är nämligen det hos en liten flicka och ibland en vuxen kvinna som reflekterar över sina egna känslor och reaktioner, snarare än Sovjetmaktens relation till hemlandet. Läsaren får veta betydligt mer om vilken mat Katerina växte upp med (maränger, vallmogifflar, pasta med socker och kanel), vilka barnvakter hon hade (farmor, den djupt religiösa fru Jandova, fru Kamena som genomgått 27 illegala aborter), hur hårt trafikerad gatan var där familjens lägenhet fanns lokaliserad (att använda balkongen var det aldrig tal om) och hur det kändes att få en lillebror som tog plats i ett tidigare ensambarns tillvaro.
Flyhänt skrivet och intressant, inte tu tal om den saken. Dessutom ser man stråk av det som senare ska komma att prägla Janouch yrkesliv, även om det förstås är svårt att bedöma dess betydelse utifrån det backspegelsperspektiv som ju alltid är närvarande i den här typen av litteratur. Redan lägenheten i Prag gav anledning att frukta män på fyllan eftersom den låg granne med ett ölhak. Pappa var nykterist upp i trettioårsåldern. Illegala aborter var som sagt något hon kom i kontakt med tidigt och nyfikenheten på killar och sex nästan likaså.
Beskrivningen av känslan att ryckas upp med rötterna från sitt hemland för att aldrig mer återvända kan säkert finna återklang hos många läsare och inte särskilt förvånande ger det mig förstås en känsla av tacksamhet av att aldrig ha behövt uppleva en sådan identitetsförlust. Den föga smickrande bilden av hur en svensk 70-talskultur tar emot flyktingar (”Jävla utlänning” hörs dagligen från klasskamraterna) gör mig inte mindre tacksam över att jag är svensk i Sverige och aldrig behövt fundera på var jag hör hemma i just det avseendet. Å andra sidan är ju just den typen av utanförskap bara en av en uppsjö anledningar som ungar kan sikta in sig på hos sina mobbningsoffer.
Förväntar man sig en skakande samtidsskildring (vilket vissa recensenter verkar ha gjort) blir man förstås besviken på Sommarbarn. Det är en inåtblickande självbiografi, som primärt fokuseras på de egna upplevelserna, kompletterat med bakgrundsinformation om den närmaste familjen. Den är rakt på sak och stilmässigt både relativt oreflekterande och okomplicerad (i vissa avseenden som sagt nästan smått naiv) men icke desto mindre intressant. Det är sällan tråkigt att bli inbjuden att dela någon annans livshistoria, Janouch tycks vara högst medveten om vad folk vill veta om henne och levererar också en hel del av det.
Rörliga bilder och tryckta ord 