alt. titel: Borgarklassens diskreta charm

BorgarklassensMiddagar kan vara frustrerande företeelser. Särskilt om de aldrig blir av. Ur en chaufförskörd bil kliver elegant klädda människor ur, två män och två kvinnor. De är bjudna på middag men när husan öppnar dörren kommer en mycket förvirrad och generad värdinna ned för trappan. Värden är inte ens hemma, det måste ha blivit något missförstånd kring datum.

Alltnog, en av männen känner till ett närliggande värdshus och man åker istället dit för att äta. Till en början ser stället stängt ut och vänskapen med värdshusets ägare är inte till någon större nytta eftersom denne inte längre finns kvar. Men in kommer de till slut och bänkar sig, om än en smula avvaktande. Priserna på menyn är något för låga och matsalen något för tom. Efter lite allmänt prat om menyns rätter hörs helt plötsligt konstiga ljud från ett intilliggande rum. Kvinnorna blir nyfikna och får då se den förre ägaren ligga på lit-de-parade varvid middag givetvis inte kan komma på fråga.

Det är fullt möjligt att se Le charme… som en enda lång räcka av uteblivna middagar eller otillfredsställda begär om man så vill. Ett fikabesök resulterar likt Monty Pythons ostsketch i att kyparen i omgångar meddelar att det varken finns te, kaffe eller örtte. Vatten kan man möjligen stå till tjänst med. En av männen försöker ha en affär med den andres hustru men den enda gången de hinner ses blir de snart avbrutna av den äkta mannen.

Men någon rätlinjig historia ska man inte räkna med och det gjorde heller inte jag, det är ju trots allt en Luis Buñuel-film jag satt mig för att titta på. På ett sätt känns allt som händer helt logiskt, sannolikt för att de huvudsakliga karaktärerna tar emot allt som delas ut med samma lakoniska saklighet. Middagsvärdsparet får besök av en man klädd som en trädgårdsmästare och kastar resolut ut honom. Två sekunder senare kommer samme man tillbaka, men nu klädd som en biskop och då är det handkyssar och respekt som gäller. Ingen av dem avslöjar med en min ifall de tycker att biskopens begäran om att börja arbeta som deras trädgårdsmästare är märklig, istället diskuterar man det faktum att den nye trädgårdsmästaren vill ha avtalsenlig lön.

Men i alla andra avseenden är mycket av det som händer inte det minsta logiskt, utan helt absurt och surrelistiskt. Vid fikastället som inte hade något fika slår sig helt plötsligt en militär ned vid bordet och frågar om de närvarande haft en lycklig barndom. Vid jakande svar meddelar han att han själv hade han en väldigt olycklig sådan och fortsätter att berätta hur han blev övertalad av sin döda mor att förgifta sin far.

Allt eftersom filmen fortskrider blir det mer och mer konstigt men som tittare får man å andra sidan lättare att acceptera konstigheterna då de ofta bryts i ett avgörande ögonblick av att någon av huvudkaraktärerna vaknar upp ur en dröm. Ibland är det till och med någon som drömmer att en annan av dem drömmer.

Min favorit i det här avseendet är ytterligare en middag (den här gången hos en överste) där maten visar sig vara av plast och det helt plötsligt dras undan en ridå för att avslöja att middagsbordet inklusive gäster befinner sig på en scen inför en förväntansfull publik. När de inte kan genomföra den stipulerade dialogen trots frenetiskt viskande från sufflören börjar alla bua samtidigt som gästerna förorättat lämnar scenen. Detta kan mycket väl vara den snyggaste och samtidigt roligaste gestaltning av Jürgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten jag sett. Ingen filosofikurs borde vara komplett utan att visa just denna scen.

Trots att jag vanligtvis tillhör den skara filmtittare som är beredd att gå i döden för en sammanhängande historia, kräver narrativ konsekvens och äter röda trådar morgon, middag och kväll tyckte jag Le charme… faktiskt var riktigt underhållande. Det är nog ingen film jag ser om i brådrasket och mycket var naturligtvis helt obegripligt (som scenerna där det huvudsakliga sällskapet målmedvetet marscherar längs en ödslig landsväg) men filmen lyckades i alla fall hålla min nyfikenhet vid liv. Hela tiden undrade jag ”Vad fasen ska han hitta på nu då?” och Buñuel visar tydligt att absurda händelseförlopp i sig är en lika avancerad som underhållande form av komedi.