alt. titel: Örnen har landat

The Eagle Has LandedHitler kläcker en vansinnig idé: om man skulle försöka kidnappa Winston Churchill?! Som alla hans underlydande vet, är det dock för hälsans skull bäst att inte strunta i någonting som poppar upp i Führerns lilla skalle. Uppdraget att komma på en genomförandeplan hamnar på Oberst Radls bord, med det underförstådda syftet att planen ska visa att det helt enkelt är omöjligt.

Men Radl är en både noggrann och trosviss typ och kan inte ignorera de allt mer lockande fakta som radar upp sig i en tjusig liten kö. Det visar sig nämligen att tredje riket har en spion, Starling, placerad i en oskyldig engelsk by i Norfolk. Denna spion har precis rapporterat att Churchill ska besöka ett flygfält som ligger i närheten.

Men det går ju inte att skicka vem som helst till en oskyldig engelsk by – en grov tysk brytning, SS-uniform, ögonlapp och protesarm skulle ju liksom sticka ut lite. Här slumpar det sig som så att den Englandshatande (och mycket rödhårige) IRA-mannan Liam Devlin är på plats i Berlin och han går glatt med på förslaget.

Den sista pusselbiten blir fallskärmsjägaren Oberst Kurt Steiner, vilken talar brittisk engelska som en infödd (inte så konstigt, det är ju Michael Caine!), och hans trupp. De har alla blivit förflyttade till en tysk straffkoloni efter det att Steiner hjälpt en judisk flicka att fly och hoppar på uppdraget som en chans att bli rentvådda från det brottet.

Devlin samt Steiner och hans män tar sig till Studley Constable där de möter upp med Starling, eller Joanna Grey som hon egentligen heter. Medan de passar på att infiltrera det lugna bylivet (lite väl lugnt erkänner prästen Fader Vereker) tar den oförvägne Devlin tillfället i akt att förföra den blott 19-åriga Molly Prior.

Det är inte utan att det kvillrar till lite i magen när stornamn efter stornamn rullar förbi i förtexterna till The Eagle Has Landed. Och visst är det lite roligt att det i den här berättelsen faktiskt inte omedelbart är så att nazisterna pekas ut som onda, om inte annat genom att de allra mest kända skådespelarna får vara tyskar eller avgjort tyskvänliga. Jack Higgins originalberättelse gör förstås också sitt till i och med att de vi får stifta ordentlig bekantskap med inte är de engelska byinvånarna.

Michael Caine är synnerligen principfast som Kurt Steiner, en man som inspirerar till obrottslig lojalitet bland sina män (bland annat hos Sven-Bertil Taube i rollen som Steiners andreman Ritter von Neumann). Robert Duvall är mer nedtonad som Oberst Radl (dock komplett med ögonlapp och protesarm) men det är också möjligt att han bara känns mer nedtonad jämfört med den översvallande Jack Devlin i Donald Sutherlands skepnad. Hans irländska dialekt är så tjock som man någonsin kan önska och än viktigare, han verkar tycka att det är ohejdat roligt att vara Jack Devlin, en man som aldrig sviker sina principer men som å andra sidan inte verkar ha särskilt många.

Mest underhållande, om än väldigt överspelande (det blev liksom en del av underhållningen), var Larry Hagman som den skjutgalne och nästan parodiskt amerikanske överste Pitt. Han lyckas sånär lämna över Studley Constable till tyskarna på en silverbricka innan den hårt prövade Kapten Clark (en pre-Hair-korthårig Treat Williams) får ta över och röja upp i röran.

Det som är häftigt med The Eagle Has Landed är att själva brytpunkten kommer förhållandevis tidigt i filmen och att den efter det utvecklas i en helt annan riktning. Tempot är högt, både innan och efter, och samtidigt som den faktiskt fortfarande är riktigt spännande är den också ganska festlig på sina ställen. Och trots att både Steiner och Devlin bör ha begått en hel del illdåd på sina respektive poster inom det tredje rikets krigsmaskineri är det ändå de karaktärerna som man sympatiserar med och i någon mening hejar på.

Men filmen och dess spänningsfyllda atmosfär är naturligtvis hjälpt av att ha inte bara en erfaren regissör utan också kompositör vid rodret. The Eagle Has Landed var John Sturges sista film efter klassiker som The Magnificent Seven, The Great Escape och Ice Station Zebra. Och namnet Lalo Shifrin är kanske mest igenkännligt för fans till original-Mission: Impossible men hans tema-melodi bör vara välkänd av en betydligt större skara. Han har också tonsatt en hel hög med filmer, allt från Poltergeist och The Amityville Horror till THX 1138 och Dirty Harry. Kan vara bra att komma ihåg, nu när karriären tycks i fara för att avslutas med The Beverly Hillbillies och Rush Hour 3.

Den största invändningen när det gäller filmen för dagen skulle kanske vara att Molly Prior tycks falla obegripligt snabbt för den djävulskt charmige Devlin, så till den milda grad att hon är beredd att gå mycket långt för att skydda sin nya kärlek. Men då får man komma ihåg att han har en hel del irländska trick i rockärmen – han kanske kan hypnotisera kvinnor likväl som hundar?

Annonser