The Hobbit

Dan före dopparedan bjöd detta år inte bara på skinkgriljering och julpyntande, utan också på ett biobesök. Oavsett vad jag läst, hört och själv förväntade mig av The Hobbit sög det i biotarmen och det kändes som om detta var en film som helst skulle avnjutas på bio.

Och precis som i fallet med Rise of the Guardians är jag glad att The Hobbit blev en biofilm (men i vanlig, hederlig 2D). Med lite tjuvläsning i bagaget var jag dessutom hyfsat förberedd på vad som väntade. Nej, The Hobbit skulle inte bli en ny LOTR. I det hade jag förstås också hjälp av en tillräckligt god hågkomst av boken, vilken jag upplever som inte riktigt lika nyanserad som trilogin. Det är mer av en barnbok, mer åt Narnia-hållet, helt enkelt.

Men att jag så snabbt skulle acceptera återbesöket hos herrar Jackson och Tolkien var jag däremot inte beredd på. Jag hade som sagt lyssnat på alla förbehåll, inte alls tagit del av förhandspeppen i form av Jacksons videodagböcker och kände mig ärligt talat rejält avtänd av det faktum att man skulle nöta på denna enkla historia i hela tre filmer. Det luktade lite för mycket pungslående av lättlurad publik för min del.

Och visst, upptakten är kanske i längsta laget. Alla hänvisningar till The Fellowship of the Ring behövdes ärligt talat inte. Sång är alltid en chansning, även när den framförs av dvärgar. Men i just det här fallet tyckte jag att den kändes som om Jackson försökte föra in lite av det balladliknande LOTR-innehållet som (tacknämligt nog) fick stryka på foten i den första trilogin. Eller också är Richard Armitage bara en bättre sångare än Viggo.

Men när Bilbo kastar sig huvudstupa ut genom dörren på Bag End följer jag lika brådstörtat efter. The Hobbit vinner på om läsaren är lite av en fantasynörd, för det här är en klassisk sagofantasy. Jag är med Bilbo och dvärggänget varje steg på deras quest och blir inte det minsta frustrerad över att deras framfart mot Erebor blir väldigt o-rätlinjig tack vare både troll och stenkastande jättar.

Att Radagast försvinner lika plötsligt som han dyker upp stör mig inte det minsta, för jag är med på reglerna för den här typen av historia. Det vill säga att det egentligen inte finns några regler, det är bara att luta sig tillbaka och låta sagan skölja över sig. Det är sagostämningen som för mig gör hela skillnaden om man nu ska jämföra upplevelsen mot exempelvis Prometheus eller The Dark Knight Rises.

Men visst går det att avlusa också The Hobbit. Howard Shore har verkligen inte förtagit sig med sitt ”nya” score och den vite orchen Azog känns väldigt mycket CGI (även om han är utrustad med världens coolaste armprotes). Det är kanske väl många åkningar runt i Erebor och Goblinberget och vid ett tillfälle blir filmen mer av en väl långdragen åktur i den framtida LOTR-nöjesparken (Thorin’s Wild Ride at Goblin Mountain) än en väl berättad historia.

Samtidigt har filmen också en hel del som talar för sig. Martin Freeman, till exempel. Jag skulle också kunna nämna Martin Freeman. Dessutom spelas Bilbo av Martin Freeman. Allvarligt talat, det var en casting match made in heaven. I nuläget kan jag inte tänka mig någon som skulle ha funkat bättre. Och jag kan inte låta bli att fascineras över Peter Jacksons sinne för detaljer, särskilt när det gäller händer (som håller i ringar förstås). I Gollums grotta är Bilbos knogar skrubbade till perfektion.

Eftersom alla Bilbos kompanjoner är dvärgar försvinner en hel del av den där uppenbara comic relief-stilen som Gimli tyvärr fick släpa på. Trots en tydligare sagostämning i den här historien jämfört med LOTR tycker jag dessutom att Thorin Oakenshield är nästintill en lika imponerande hjälte som Strider, men givetvis utan den komplexa personligheten (eller i alla fall motiven).

Hur som haver, även om The Hobbit är långt ifrån en perfekt film innebar den alltså för min del suspension of disbelief, elvaåringskänslan, kalla det för vad du vill. Samma känsla som jag tidigare oftast bara upplevt från bra böcker (och så LOTR förstås). När Bilbo och dvärgarna knallar över stick och sten och kameran panorerar över förföriskt vackra och märkliga landskap är jag på plats i Middle Earth och känner att det här, det är På Riktigt.

Likt Oliver Twist, men med bättre hopp om att få min önskan tillfredsställd, kan jag bara stå med min knyckliga och handsvettiga biobiljett och vädja: ”Please, sir, Lord Jackson, I want some more.”

Flera har hunnit se The Hobbit, men åsikterna tycks variera: Fiffis filmtajm, The Velvet Café, Voldo, Another bughunt och Har du inte sett den?