Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

ThorJag har inte så mycket koppling till Marvelserien som bär åskgudens namn. Däremot har jag en stark och nostalgisk koppling till nordisk mytologi. Det kräver en del ansträngning under Thors inledande minutrar för att acceptera att det ena har mycket lite med det andra att göra.

Story- och namnmässigt känner man igen sig en smula: vi har åtminstone med oss Tor, Oden, Loke och Heimdall. Och så Frigg får man anta, även om Odens drottning aldrig nämns vid namn. Det kämpas mellan Oden och Isjättarna som sedan blir förvisade till Jotunheim. Tor är Oden och Frejas son.

Men därefter upphör alla likheter och jag inser snart att om jag ska ha något utbyte av Thor är det lika bra att kasta alla tankar på klassisk nordisk mytologi överbord. Så då kör vi…

Thor är den unge och hetlevrade sonen till kung Odin i Asgård. När ett gäng frostjättar bryter sig in för att ta tillbaka sin vinterlåda blir Thor jättejättearg och tycker att nu ska jättarna näpsas en gång för alla. Han övertalar Heimdall, väktare av bron Bifrost, att skicka honom och hans fyra kompisar till Jotunheim för att ta hand om alla taskmörtiga frostjättar (som Odin ändå behövde en armé för att bekämpa).

Men Thor har sitt glada gäng och hammaren Mjölnir och tror uppenbarligen att han är odödlig. Han slaktar frostjättar till höger och vänster innan Odin dyker upp och ger sin son en rejäl utskällning. Det är bara att inse att den unge hetsporren inte på långa vägar är beredd att ta sitt kungaansvar och Odin har inget annat val än att förvisa sin son till Midgård där han ska lära sig att ta lite ansvar.

Helt gick det ändå inte att bortse från den klassiska nordiska mytologin. Jag har liksom alltid föreställt mig Asgård som mer…nordiskt. Ni vet, gästabud, kohornshjälmar, långhus, mjöd och Särimner. Jag har i alla fall aldrig tänkt på Asgård som en högteknologisk orgie i blänkade Art Deco högt uppe bland stjärnorna. Det har uppenbarligen Kenneth Branagh däremot gjort men för min del blir det helt enkelt lite för mycket av det goda med Bifrosts Tron-känsla och en allmänt överdådig George Lucas-stad med torn och tinnar.

Då går det lite lättare att svälja det hela när Thor väl har landat i Midgård, det vill säga New Mexico. Lyckligtvis är engelska och asgårdiska exakt samma språk varför den avsatte guden inte har några problem att kommunicera med snygga astrofysikern Jane. Hon letar efter kosmiska maskhål som egentligen bara är Bifrosts koppling mellan världarna som hänger ihop via världsträdet Yggdrasils grenar och rötter.

Mellan Thor och Jane uppstår kärlek vid första ögonkastet får man anta eftersom vi inte serveras någon annan förklaring till deras omedelbara och ömsesidiga attraktionskraft. Bortsett då från att Natalie Portman är toksöt som vanligt och Chris Hemsworth är så sjukligt vältränad att hans obliquer ser ut som om han lindat två pytonormar runt midjan.

Men trots alla invändningar och trots att filmen särskilt vid ett tillfälle tycks tro att den egentligen är en remake på Masters of the Universe (”I have the power!”) var den helt ok som tankebefriande söndagsunderhållning. Men någon Shakespeare var den då banne mig inte, Kenneth.