Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2009)

Nåväl, ett har jag i alla fall fått ut av läsningen av en av höstens (2010 snackar vi nu) i särklass mest populära bok: det är ingen idé att jag ger mig på att läsa Arto Paasilinna om jag nu skulle ha fått för mig det. Det enda som kritikerna nämligen tycks tävla om, förutom att gå upp i brygga över vilken skrattfest Hundraåringen… är, är vem som snabbast kan klämma in en referens till nämnda Paasilinnas skrönor.

Följande surmagade inledning torde göra ganska klart att jag inte delar kritikernas bryggor, jag lyckas möjligen försöka slänga ut en smal och rankig planka flytandes på tomma femlitersdunkar.

Hundraåringen… är berättelsen om Allan Karlsson som fyllt hundra år. I en liten ort som Malmköping är detta en händelse värd att notera och Allan sitter nu på sitt rum på hemmet i brun gubbkofta (helt ok, han är ju en gubbe) och kissetofflor (don’t ask…) för att invänta eskort till tårta och gratulerande kommunalråd.

Men Allan känner att han klarar sig utan allt det där och kliver istället resolut ut ur fönstret, ned i rabatten och styr kosan mot stadens busstation. Där får han snart möjlighet att skudda stoftet av sina fötter och ge sig ut på det sista i en lång rad, ska det visa sig, av halsbrytande äventyr.

Allan är skapad av debutanten Jonas Jonasson och författaren beskriver själv sin gubbe som en korsning mellan Pippi Långstrump och Nalle Puh. Han har valt att väva sin berättelse fram och tillbaka mellan nutid och dåtid, mellan Allans och hans senare kumpaners äventyr i det svenska sommarlandskapet med en elefant och en sällsynt eftertraktad resväska i släptåg och Allans minst sagt händelserika liv innan detta sista äventyr.

För mig funkar Jonassons lite bondkomiska skröne-understatement-stil mycket dåligt. Inledningsvis drar man på mun lite nu och då men ganska snart blir jag mest less på alla finurligt pragmatiska uttalande från Allan och hans kompisar. De två parallellberättelserna hänger förvisso ihop bra var och en för sig och det är inga problem att veta var man befinner sig, inte minst eftersom Jonasson hjälpsamt märker upp sina kapitel med datum och årtal. Men det känns som om författaren hade kunnat anstränga sig lite mer och försökt skapa någon länk mellan de två, för som det är nu har vi bara Allan. Nutidshistorian blir egentligen aldrig något mer än en osedvanligt fyllig ramberättelse, svept kring Allans kringflackande tidigare liv.

Allan hamnar allt som oftast mitt i brännande historiska skeenden men tar själv aldrig ställning för eller emot utan beter sig så pragmatiskt som man kan begära. Kan han få lite sprit på köpet är det bara att tacka och ta emot. Problemet med detta är att han i och med detta inte heller har någon egentlig personlighet, hans enda funktion blir att hjälpa till att beskriva en rad mer eller mindre putslustiga möten och skeenden med världspolitiker och vetenskapsmän vilka inte beter sig som man skulle förvänta sig av sådana.

Som vanligt när jag inte blir direkt engagerad i en historia zoomar jag in på rena oväsentligheter. Här undrar jag mycket över varför Jonasson har valt att benämna den gamle rashygienisten Herman Lundborg vid hans andranamn – Bernhard?

Möjligen hade jag varit lite mer vänligt inställd till den åldrige Allan om vi i bokcirkeln inte valt att bekanta oss med honom precis efter vi blivit du och bror med Joakim och Victor Kunzelmann. Både Jonasson och Vallgren har skrivit skrönor, men vilken kvalitetsskillnad! Det mesta jag verkligen gillade med Kunzelmann & Kunzelmann är frånvarande i Hundraåringen… Den är svenskt underfundig, beskedlig, snäll och…inte direkt trist men lite mjäkig och mesig.

Annons