The Green Hornet (2011)

IFDen bekymmerslöse rikemanssonen får ett brutalt uppvaknande när hans far, tidningskungen James Reid, dör av ett bistick. Nog för att pappa, när han fortfarande levde, försökte att med alla medel få sonen att ta lite ansvar och sluta upp med sitt slackerliv men Britt var rätt nöjd med att festa loss på champagne och vakna upp med en ny tjej i sängen bredvid sig varje morgon. Så länge han fick sitt kaffe, förstås.

Så när han morgonen efter att i ren desperation ha avskedat all tjänstepersonal inte får kaffet som han vill ha det ser han sig tvingad att åtminstone återanställa den unge Kato, mekaniker och kaffemaskinsmakare. Britt inser att Kato på det hela taget är en rätt schysst kille och utnämner honom därmed också till sin nya (första?) BFF. Efter några öl för mycket bestämmer sig killarna för att hitta på lite bus men lyckas istället med att förhindra ett brott, en handling som dessutom fångas på en övervakningskamera.

Att vara en maskerad superhjälte var precis den kick som saknades i Britts lättsamma tillvaro och med Katos fenomenala mekanikerkunskaper är även tillbehören, främst i form av en bil med en imponerande samling extrautrustning, inga problem. Britt ser till att ytterligare polera upp sitt ego genom att beordra reportrarna på tidningen The Daily Sentinel skriva flera artiklar om nytillskottet på stadens kriminella arena. Problemet är bara att Benjamin Chudnofsky, högsta hönset i hackordningen, inte är särskilt förtjust i nykomlingarna som blandar sig i hans affärer.

Med tanke på mottagandet hade jag rejält sänkta förväntningar på The Gren Hornet och lyckades dessutom komma ihåg att filmen var regisserad av självaste Michel Gondry. Därför blev den ingen monumental besvikelse, men heller ingen storartad filmupplevelse. Av någon anledning lyfte filmen aldrig riktigt även om alla ingredienserna fanns där: roliga gadgets, snygga slagsmålsscener (i princip uteslutande från Jay Chous Kato), slackern som måste lära sig ta ansvar och buddy-relationen mellan Britt och Kato.

Seth Rogen är förvisso inte lika rundnätt som förut men känns trots detta mer trovärdig som en avslappnad kille som gillar att dricka öl än vigilante. Den dialog med sin avlidne far han mot slutet av filmen ger sig in i blir enbart konstig. Visuellt anas en viss ambition och slagsmålsscenerna är snygga, men långt ifrån spektakulära. Gondry måste ha hållit sig själv i strama tyglar och det är inte utan att jag saknar den snurriga fantasifullheten från exempelvis La science des rêves.

Största behållningen utgjordes, kanske föga förvånande, av Christoph Waltz som Chudnofsky. Han lyckas få fram precis den rätta galenskapen som den här typen av superskurk ska ha (egentligen hade han väl bara skruvat upp buskiselementen och skruvat ned det iskalla hotet från Hans Landa) och den humor som filmen innehåller kommer uteslutande från honom.

The Green Hornet saknar den högpolerade ytan hos mer typiska superhjältefilmer men ersätter den tyvärr inte med något annat.

2 reaktioner till “The Green Hornet (2011)”

  1. ja du, den här stängde jag av (trots Waltz) efter ca 30 minuter då jag insåg att jag började få en sprängade huvudvärk var gång jag såg eller hörde Seth Rogen.

  2. Jag kan inte låta bli att gilla Rogen trots att han ibland gör mindre inspirerade filmval. Det här var ett sådant, även om det finns ännu värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: