X2: Cyborg (1989 och 1993)

Cyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden:

• Se till att behålla den där våffeltången, den kan bli mer värdefull än du kan föreställa dig.
• Lär dig kampsport, du kommer att känna dig utanför annars.
• Om du inte tvunget vill ansluta dig till skurkarna, håll dig borta från bodybuilding.
• Se till att skaffa lite coola läderutstyrslar. Päls är inte heller helt fel.
• Se till att inte vara asiat, du överlever aldrig (hmm, det kanske var det som det där utlovade folkmordet handlade om?).
• Om du är man, se till att samla på dig en jäkla massa rakhyvlar, alla andra kommer att vara slätrakade.
• Försök få tag på Arthur Janovs The Primal Scream och träna riktigt ordentligt. Om du inte skriker eller vrålar kommer folk att titta på dig. Träna gärna på dina primalskrik medan du springer i knädjupt vatten, de får större effekt då.
• Om du är Jean-Claude van Damme – håll dig borta från barn och kvinnfolk, de krånglar bara till saker och ting.
• Försök undvika att komma i kontakt med den enda skurken på hela den amerikanska kontinenten som reser sig ur total anarki.
• Om du stöter på en cyborg, skit i honom eller henne. De klarar sig bra ändå. Garanterat.
• Om du måste hooka upp med någon, se till att det blir Jean-Claude van Damme. Men han kommer inte att gå att förföra.
• Längtan efter att slå sig till ro kommer ofelbart att leda till hjärtesorg (och evinnerliga flashbacks).
• Om Jean-Claude Van Damme säger åt dig att ”Stanna där”, then stay the fuck put!
• Se till att inte gå i närheten av några ruinliknande byggnader eller fabriker, sannolikheten för att du måste slåss för livet minskar drastiskt.
• Om du är Jean-Claude van Damme – långt hår är inte din grej, gubben… Bara i all välmening sådär.
• Om du stöter på en brinnande skurk, kasta honom på närmaste motorhuv och se hur både han och bilen exploderar.
• Om du vill vinna en fajt, se till att nästan förlora först.
• Om du verkligen vill vinna en fajt, se till att skapa en saftig Jesuskoppling.

Cyborg 2 (1993)
Som Trash is King redan påpekat i sin utmärkta text kan man verkligen ifrågasätta poängen med att ens döpa den här filmen till Cyborg 2. Det förkommer exakt en hänvisning till originalet och den är lika pliktskyldig som obegriplig. Första filmen kan ju knappast ha varit av den kalibern att det fanns någon våg att rida på så här fyra år senare. Den aktiva cyborgen Cash har heller inte särskilt mycket gemensamt med första filmens mer profetliknande Pearl.

Nåväl, istället för en Mad Max-liknande apokalypsframtid där man på sin höjd hade tillgång till diesel existerar i Cyborg 2 en klart cyberpunkartad värld (av sjukdomar, folkmord och allmän anarki märks intet. Däremot tycks alla fortfarande vara ganska bra på kampsport) komplett med ”high powered corporate wars” mellan amerikanska Pinwheel Robotics and japanska Kobayashi Electronics. Intressant att notera är Rising Sun (adaption av Michael Crichton-boken med samma namn) kom samma år, en thriller som även den fokuserar på den allt uppslukande amerikanska rädslan att bli invaderade av hypereffektiv japansk managementteknik.

Här handlar det heller inte om att rädda någon mänsklighet utan blott en enda cyborg. Men hon är å anda sidan Angelina Jolie. Eller snarare en jätteavancerad cyborg som ser precis ut som Angelina Jolie, inklusive plutläppar. Varför man valt att utrusta en cyborg, som i allt väsentligt ska vara en väldigt dyr självmordsbombare, med ett känsloliv som gör att denna cyborg faktiskt inte vill utföra sitt uppdrag blir väl aldrig riktigt tydligt.

Nåväl, cyborgen Casella (eller Cash som hon kallas av sina konstruktörer) får hjälp i sin flykt från Pinwheel av fajtinginstruktören Colt och ledaren för den obligatoriska motståndsrörelsen, Mercy, som lämpligt nog kan hacka sig in i alla de TV-appater och monitorer som ligger strösslade överallt. Pinwheel å sin sida kallar in cyborgjägaren (då borde han väl vara en Bladerunner?) Daniel Bench samtidigt som de också passar på att aktivera Cash bomb.

Nä, jag vet inte, jag. Trots tydliga och rätt ok förvaltade influenser från Blad Runner, Robocop, Total Recall och Terminator-filmerna blir jag aldrig särskilt engagerad i Cash flykt undan galna prisjägare, företagsvakter och tickande kroppsbomber. Vid ett tillfälle stannar det hela nästan helt upp när Elias Koteas Colt blivit tillfångatagen av Billy Dragos Bench.

Möjligen beror det på att det hela svajar lite fram och tillbaka när det gäller Cash. Å ena sidan är hon en supereffektiv maskin som sparkar stjärt till höger och vänster, å andra sidan måste hon ha beskydd av Colt. I det avseendet kan man verkligen fråga sig varför; eftersom hon är en konstruktion borde det väl ha varit fritt fram att i princip göra henne oövervinnerlig utan att behöva kompromissa rent utseendemässigt sett. Men så långt kanske inte tekniken (eller konstruktörernas idéer) har kommit i Framtiden? Riktigt unket blir det mot slutet, precis innan Colt ska göra sista rycket för att kunna få honom och Cash i säkerhet. Mercy informerar Colt och Cash om att ”Some things are customary when a man goes into battle”. Med tanke på att Colt hela filmen gått och flämtat efter Cashs fine piece of ass är det inte särskilt svårt att räkna ut vad just den sedvänjan består i.

Men det är klart, vissa försonande drag finns förvisso. Allen Garfield som Pinwheels direktör ser precis ut som Leonard Maltin, det är lite kul. Billy Drago är så galen som man någonsin kan önska och matchas fullgott i en mindre extrovert galenskap av Jack Palance som Mercy. Den mannen är något av ett unikum och man förstår att Mercy skulle gråta hjärtat ur sig för sin förlorade kärlek Velmas skull om det inte vore för att hans tårkanaler sannolikt torkat ihop till samma råläderartade struktur som resten av hans ansikte. I en liten biroll dyker dessutom Ric Youngs välkända nuna upp.