The Hoax

Sjunde december – “a date which will live in infamy” tack vare attacken på Pearl Harbor 1941. Exakt 30 år senare skulle datumet återigen innebära vanära, men kanske inte riktigt på samma skala.

De respekterade och ansedda förlagen McGraw-Hill och Time-Life går nämligen ut med den sensationella nyheten att de har säkrat rättigheterna till Howard Hughes självbiografi. Boken är i princip färdigskriven och kommer att publiceras under våren 1972.

Författaren som inte bara skrivit boken, utan också är den som säkrat rättigheterna och under ett antal djuplodande intervjuer träffat den undflyende mannen är den medelmåttigt framgångsrike Clifford Irving.

Haken är förstås att Irving inte alls träffat Hughes. Han har istället tillsammans med vännen och författarkollegan Richard Suskind rotat runt i arkiv och genom helt osannolikt slumpmässiga händelseutvecklingar fått tag på tidigare okänt och ibland rent hemligstämplat material. Utifrån detta har de skapat sig en bild av den ökände eremiten och skrivit en bok om en Howard Hughes som till lika delar är grundad i verkliga händelser och en personlighet som de suggererat fram.

The Autobiography of Howard Hughes nådde aldrig bokhandelsdiskarna och det närmaste man kommer verket är Irvings beskrivning av händelseförloppet i The Hoax som alltså skrevs bara tio år efter skiten hamnade i fläkten. Då hade Hughes varit död i fem år och Irving avtjänat ett sjutton månader långt fängelsestraff. Som vanligt undrar man om inte författaren blev mer känd tack vare sitt upptäckta bedrägeriförsök än han hade blivit om det aldrig avslöjats.

Däremot kan man ju undra om herrar Bartlett och Steele blev inspirerade av Irving och Suskinds grävande, de senare hade ju bevisligen lyckats rota fram så mycket material att det gick att skriva en fejkad självbiografi.

The Hoax är en bok som främst beskriver den osannolika process som kördes igång av att Irving fick en idé som på pappret verkade vattentät. I början av 1970-talet var Hughes en man som fortfarande befann sig på tidningarnas radar. Han är ”american decadence and lunacy” i ett nötskal, den ”osynlige biljonären”, och oavsett vad man tycker om honom, så tycker alla något om honom.

Nyckelordet i sammanhanget är ”osynlig”. Irving räknade kallt med att Hughes aldrig skulle gå ut och fördöma en fejkad självbiografi som fejk. Mycket värre saker hade ju hänt utan att den till synes galne mannen hade lyft så mycket som ett finger för att rätta till dem. Det fina i kråksången var också det faktum att Hughes tidigare i flera fall hade agerat helt på egen hand, utan att underrätta exempelvis cheferna i sitt affärsimperium. Det innebar att ett eventuellt fördömande av en påhittad bok från företaget inte skulle betyda ett skvatt.

Irving gör sitt bästa för att om inte försvara, så i alla fall förklara, varför det blev som det blev. Och på ett sätt köper jag hans förklaring. Här har vi en kille som tidigare sett sig som rätt äventyrlig; han hade seglat från Mexico till Frankrike, bott i Marrakech och åkt till Israel under sexdagarskriget 1967. Nu är han en förhållandevis framgångsrik författare (särskilt tack vare hans senaste bok Fake!, en självbiografi av konstförfalskaren Elmer de Hory) som lever förhållandevis stadgat med sin senaste fru och två barn på Ibiza.

Vad hände med den äventyrlige killen? Irving vill förmedla bilden av en man som dels tycker att han fått en rätt bra idé och tycker sig kunna genomföra den, dels känner att han måste bevisa för sig själv att han inte har stagnerat in i medelåldern. Det är bara att den där idén föga förvånande sliter sina bojor och skenar iväg helt på egen hand till en punkt där Irving och Suskind totalt tappat kontrollen över sitt lindebarn.

Men två saker gör ändå Irvings handlande svårt att svälja. Det ena har egentligen ingen med Howard Hughes att göra utom att möjligen antyda en person som inte ser lögner eller åtminstone utelämnande av sanning som något större problem. Att han hade fyra fruar må så vara men åtminstone mot den han hade under hela den här cirkusen, konstnärinnan Edith Sommer, var han konstant otrogen. Primärt med den redan gifta Nina van Pallandt men också en kortare fling med en dykinstruktör.

Det andra handlar om att han lurade sitt förlag, McGraw-Hill, att tro på hans historia om att han träffat Hughes som var beredd att kräkas ur sig sin livshistoria. Från början var tanken att förlaget skulle vara med på det hela, men i slutänden blev det så att han fullt medvetet utnyttjade den personliga relation och det förtroende han byggt upp med vännen och redaktören Beverly Loo. Ursäkten att det ändå inte var hon som tog de avgörande besluten, utan chefer över henne inom förlaget klingar ihåligare än ”I did not have sexual relations with that woman, Miss Lewinsky”.

Men oavsett vad man tycker om Irving och Suskinds jippo eller Irvings försök att i efterhand förklara sig är The Hoax ändå en spännande och välskriven bok. Någon form av insikt i händelseförloppet bör den väl också ge även om man aldrig får glömma att det på nästan alla sidorna är Irvings berättelse som förs fram. Och jag kan inte låta bli att tänka att den Howard Hughes som växte fram mellan de bägge författarna verkar ha varit en bra mycket mer spännande personlighet än mannen som skissas upp av Bartlett och Steele. Men det är väl också det som är skillnaden mellan fiktion och fakta.

Annonser