Verkligheten är inte alltid som man vill ha den. Rätt sällan är den det, faktiskt. Inte minst är det väl en anledning till att vi gillar att se på film. Ett par timmars eskapism till något som är bättre eller åtminstone annorlunda jämfört med det man sitter i för tillfället. Kanske tillhör du typen som gillar misär-film för att kunna trösta dig med att ”jaja, jag behöver i alla fall inte leta efter min pappa i en crack-fabrik”?

Det man kanske inte alltid tänker på är att för dem som tillhandahåller eskapismen är det ju den som är verkligheten. Man vill gärna tänka på filmproduktion, särskilt filminspelningar, som en del av den där filmmagin. En verklighet som på något sätt ändå skulle vara lite mer rosenskimrande än vår vanliga. Men det är bara att acceptera faktum – en filmskapares verklighet är sällan mer glamorös än den som vi vanliga dödliga måste handskas med.

Men det filmskapande saknar i glamour kan det i viss mån ta igen i kontroll. Även i de fall när det handlar om en realistisk film, kliniskt ren från talande lejon eller interplanetära resor, måste filmens realitet kontrolleras eftersom man allt som oftast är ute efter ett väldigt specifikt resultat. Och att återskapa blott en särskild del av verkligheten kan visa sig vara krångligare än vad man någonsin skulle kunna tro.

Snö är kallt och blött. Kyla gör att allt som är batteridrivet laddar ur abnormt snabbt och är man inte försiktig vid temperaturskiftningar bildas det kondens på och i allting. Fukt sätter sig på linser och i elektronik. Det är inte alla filmteam och skådespelare som uppskattar att konstant vistas i minusgrader.

Snö är dessutom inte bara mycket vitt utan också alldeles utmärkt på att reflektera ljus. Det är inte säkert att man kan få just den där vinkeln man hade tänkt sig eftersom det blir en massa blänk för kameran.

Så när verkligheten vägrar att uppföra sig på ett sätt som passar en filminspelning (let’s face it, verkligheten är en opålitlig jävel) vad återstår? Jamen, fejksnö förstås!

Japanen Ukichiro Nakaya lyckades 1936 få en första icke-naturligt uppkommen snökristall att skapas på yttersta änden av ett pälshår från en kanin. Det tycks däremot ha uppfunnits snömaskiner redan under det tidiga 1900-talet, men Mohawk Montain Ski Resort (i Connecticut) har äran av att vara den första skidort som 1949 började använda snökanoner för att säkra kundernas nöjen. I samma takt som skidorter kom att förlita sig på teknikens under för att överhuvudtaget kunna bedriva sin verksamhet har snökanonerna blivit allt tystare och mer effektiva. Knepet ligger bland annat in att hitta partiklar som attraherar vattenmolekyler och hjälper snökristaller att formas.

Men strunt är strunt och snö är snö, om ock från brummande maskiner. Artificiell snö kräver naturligtvis fortfarande en viss kyla. Den tål heller inte alltför många fotgängare innan den börjar se lite grådaskig ut. Om den inte gör det från första början eftersom man fortfarande inte lyckats uppfinna snökanoner som skapar äkta snöflingor.

Ett steg närmare total kontroll av den filmiska snösituationen blir då ”fake snow”, det vill säga snö som inte alls är snö.

Låtsassnö har förstås en lång historia på exempelvis teaterscener runt om i världen men det tycks som om det är först i och med filmens inträde i kultursfären som utvecklingen av snöliknande material tog ordentlig fart. Trial and error var ledorden, man testade allt från bomull, popcorn, olika salter eller varför inte vitmålade cornflakes.

Just det sista alternativet gav tyvärr upphov till så ljudliga bieffekter att man ofta var tvungen att spela in ljudspåret för sig. Å andra sidan torde det ha varit att föredra framför det lika klassiska som pittoreska snöfallet i The Wizard of Oz där Glenda räddar vårt tappra gäng från vallmons sövande verkan (2:42 in i klippet). Till och med lite opiumdimma borde vara ett hälsosammare alternativ än att andas in finfördelad vit asbest.

Det sägs att inuiter (PK-bloggen skulle aldrig drömma om att använda ordet eskimåer) har 400 ord för snö (eller är det 40? Eller kanske bara 4?). Det är snudd på att det krävs lika många olika komponenter för att suggerera fram bilden av ett winter wonderland.

Från cornflakes och asbest har man nu för tiden tacknämligt nog gått över till alternativ vilka marknadsförs som både ogiftiga och miljövänliga, ofta pappersbaserade. Och alternativen måste vara mångahanda. Ska det vara snöstorm (vindmaskiner och fejksnö alternativt kanoner som sprutar fint skum eller kristaller), långsamt singlande flingor (fyrverkerier som avger lätta askpartiklar) eller ett liggande snötäcke (grundas med fördel genom ett tygliknande material)? Ska det snöa på riktiga människor eller över en miniatyr (200 olika sorters fejksnö i varierande storlekar)? Fotspår i snö (expanderande pulver), en tunn ishinna på en vattensamling (akryl) eller förfrusna kroppar (vax som sprejas på)? Ska filmen visa byggandet av en igloo (plastblock) eller hur solljus silar in genom igloons väggar (kräver mer transparenta material)?

Återskapandet av en trovärdig verklighet kräver som synes mångfald. Scenerna där brödraskapet försöker korsa passet vid Caradhras i The Fellowship of the Ring (1:56 in i klippet) sattes samman av miniatyrer, CGI och bilder från en folktom skidbacke. Sällskapet måste ta sig upp ur riktig snö som skyfflats över dem från samma skidbacke men bombarderas dessförinnan av en blandning av salt, natriumsalt, glas- och plastpartiklar samt vitt vax.

Det där som fastnar i långt hår och nästan lika långa skägg och ser ut som snöklumpar är egentligen risflingor. Det fina med risflingor är att de blir lite kletiga och klumpiga när de blir blöta. Det helvetiska med risflingor är att de blir lite kletiga och klumpiga när de blir blöta och därmed måste rensas ur alvperuker och dvärgskägg efter varje inspelningsdag.

Om vardagens verklighet ibland kan kännas komplicerad är det alltså bara en fjärt i motvind jämfört med att medvetet försöka efterlikna den. Även när syftet är vardagsflykt.

Bästa snöscenen säger ni? Visst är det trevligt när det finns folk som gör jobbet åt en? Häpp: listan ”The best snow scenes in the the movies”.

Men vad hjälper det, när folk inte får det rätt? Den optimala snöscenen finns ju inte med! Jag lämnar er med en filmsnutt som i alla fall får mig att totalt glömma allt vad konstgjordhet och papperssnö heter.

Vad pulsar de andra filmspanarna runt i?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmitch
Jojjenito
The Velvet Café
Mode + Film
Har du inte sett den?
Except Fear
Have you forgotten
Flmr

Annonser