Minns ni när man var liten och var väääldigt noga med att hålla händer och fötter innanför täcket eftersom man aldrig kunde veta vad som fanns under sängen? När man kastade sig i trygghet på så långt avstånd som möjligt utifall det skulle finnas något därunder som kunde tänka sig att knapra av en tå eller två?

Tad Trenton gör allt det där men är ändå inte trygg eftersom garderobsdörren lite suggestivt glider upp då och då. Hans pappa försöker försäkra sin son att ”There are no such thing as real monsters” men det bevisar ju bara att pappa inte vet ett jota om den verkliga världen, eller hur?

Pappa Victor och mamma Donna har samtidigt sina egna demoner att bekämpa – middagskonversationerna går på tomgång och de har börjat prata om att skaffa fler barn. Inte för att de egentligen kanske vill ha fler än Tad utan bara för att det ska hända någonting i relationen. Great move, guys…

Yttre press finns det också gott om i form av Victors kollapsande reklamföretag, vilket gör att han måste åka bort. Helt lysande är väl kanske inte den tajmingen eftersom Victor samtidigt upptäckt att Donna har roat sig housewife style på dagarna med tennistränaren Steve. Medan Victor är borta måste Donna få sin bil lagad och ute vid frilansmeken Joe Cambers gård väntar rabies-Cujo…

Effektiviteten i Cujo, både som bok och film, kommer sig som så ofta av enkelheten i själva storyn, Donna och Tads utsatthet alldeles ensamma där i bilen på en tom gårdsplan med vattuskräckshunden som enda sällskap. Samtidigt skulle det vara orättvist att kalla berättandet i sig för simpelt för som synes lyckas King ladda på med en massa små orosmoln, vilka gör att när det stora åskvädret brakar loss, gör det det med besked. Det finns egentligen bara en riktig jump scare-scen i hela filmen men den funkar å andra sidan alldeles ypperligt.

Desto mer imponerande är kanske efforten från Kings sida om man betänker att han själv har medgett att han knappt minns själva skrivprocessen, höljd som den var i 80-talets spritdimmor. Och för en gångs skull har en skräck-King inte blivit en fabulöst undermålig film, istället har Lewis Teague skapat ytterligare en riktigt fin liten djurskräckis efter Alligator. Dessutom står Charles Bernstein för ett ibland medelmåttigt men ibland riktigt bra score och självaste Jan de Bont tog plats bakom filmkameran.

Det man kanske saknar lite i filmen är Cujos eget perspektiv och jag undrar om man fattar kopplingen mellan ljud och St. Bernardhundens allt tilltagande hysteri om man inte läst boken. Men i det stora hela gör alla inblandade bra ifrån sig, inte minst Dee Wallace som Donna och de fem jyckar som alla fick spela Cujos roll. Även om de konstant slickade av sig ägg-och-socker-fradgan. Dessutom bjuds vi både Jerry Hardin och Ed Lauter ut birollsgodispåsen. Till sist gillar jag att man insåg att hur kraftfull tvekampen mellan Cujo och Donna än är håller den inte för en hel film och att det är uppbyggnaden genom de sönderfallande relationerna som ger rätta knycken.

När jag stänger av TV:n kan jag inte låta bli att titta på den lille svart-och-vitfläckige som ligger vid mina fötter. Kanske jag skulle se till att ha baseballträet lite närmare till hands?

Annonser