En klarinettspelande kille vars första stora kärlek inte visar sig vara riktigt som han trodde. Ett inbrott som tar en oväntad vändning under en allhelgonanatt. En kärlekshistoria som tog sin början där Låt den rätte komma in avslutades. En olycksalig revolver. Ett mobboffers ljuva hämnd à la Stephen Kings Carrie. På pappret i alla fall.

John Ajvide Lindqvist blandar och ger och levererar på det hela taget en välsmakande och varierad (en lite elakare term skulle möjligen vara ojämn) blandning i Låt de gamla drömmarna dö. En del noveller är längre (”Tindalos” som gick som följetong i DN 2007) och en del har mer karaktären av ofullbordade infall eller utkast (vilken kontakt etablerar man egentligen genom ”Garnet”?). Just de här kortisarna hade eventuellt vunnit på att arbetas igenom ett par gånger till och utvecklas, för de klarar inte riktigt av att stå på egna ben. Jag har också förstått att den tryckta boken innehåller ännu mer av den här skrivbordsstädningen, exempelvis transkription från ett sommarprogram och lite annat smått och gott.

Jag tycker mig urskilja två teman som inte är särskilt revolutionerande när det kommer till den aktuelle författaren – redan Låt den rätte komma in visade vägen med all önskvärd tydlighet.

Alla novellerna handlar förstås primärt om vad som händer eller hur det känns när den där tunna hinnan mellan den vanliga verkligheten och Någon Annat gläntas på eller, i vissa fall, helt enkelt rivs itu med ett ritschande som hörs upp till himlen. I det avseendet är ”Garnet” spännande eftersom man inte kan vara riktigt säker på var novellens karaktärer befinner sig. Är de på ”vår” sida och bara ovanligt isolerade eller är de Något Annat som försöker ta kontakt med vår verklighet?

Ajvide Lindqvist bemästrar till fullo magnituden av det där gläntandet. Ibland räcker det med fel leende i fel läge för att skapa en krypande känsla längs med ryggraden (Gabriellas konstiga ärr i “Tjejen”). Sedan har vi de där små men välplacerade äckeleffekterna (bildliga som ljudliga, hårtesten som slits loss i “Antikrundan”) vilka eskalerar stämningen (men alltid med måtta) och till slut det rytande crescendot som i fallet med Låt de gamla drömmarna dö primärt får spela ut hela registret i ”Tindalos”.

Många av novellerna sysselsätter sig dessutom med kärlek på olika sätt och här kommer också Ajvide Lindqvist vardagliga och trovärdiga stil till sin fulla rätt. Alla relationer känns naturliga och självklara, oavsett om de är bra eller dåliga, vilket bland annat beror på ett säkert öga för de där små detaljerna och personliga egenheterna hos sina karaktärer. Författarens tilltal bjuder också in läsaren på ett sätt som inte alls behöver vara självklart. En del böcker visar bara upp sin historia, berättar den inte för sin läsare på samma sätt. Detta sagt med förbehållet att jag avnjöt Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok, inläst av författaren själv.

Undantaget till de välberättade kärleksnovellerna torde vara ”Känner du Rudi Schmerz”, vilken bara blir pladdrig och nyckfull. Mer som ett experimenterande med lite olika stilar och infallsvinklar än ett färdigt alster. En snabb sökning på nätet intygar att jag inte är den enda som tycker att just den novellen, utkast inkluderade, är samlingens svagaste.

Men det är nästan så den helt vägs upp av den fina och innerliga beskrivningen av Stefan och Karin i titelnovellen eller varför inte den betydligt mörkare relationskraschlandningen i den Cthulhumythos-influerade ”Tindalos”? Just den novellen blir emellertid kanske aningens ofokuserad, jag tycker inte att Ajvide Lindqvist riktigt lyckas få ihop det vardagsmörka med Lovecraft-tentaklerna. Vilket emellertid inte hindrar att bilden av den stackars Bills öde förföljer mig flera dagar efteråt.

Eftersom den här är en film- och bokblogg kan jag naturligtvis inte lämna Låt de gamla drömmarna dö utan att ta upp den både roliga och jobbiga ”Ansiktsburk”. En metaberättelse om hur Erik Pettersson träffar den gamle bekantskapen från Blackeberg, John Ajvide Lindqvist, på Göteborgs filmfestival. Författaren verkar ha uppenbara problem som dokumentärfilmaren Pettersson bara inte kan ta på allvar eftersom de mest uttrycker en motbjudande självömkan och en oförmåga att släppa barndomens mobbning. En upplevelse som nu tycks återupprepas eftersom Roy Andersson har utsett Ajvide Lindqvist till sitt eget lilla mobboffer. Författaren försöker i sin tur besvärja demonerna genom att på hotellrummet med sina osannolikt tjocka stenväggar analysera sönder texten till Youtubefenomenet Ansiktsburk.