Tryck i Eternal Sunshine… en platta Red Bull och en burk koffeintabletter. Ta bort hela plotten som handlar om minnesradering och lägg istället in miljoner miljarders referenser till populärkultur, särskilt dataspel. Ersätt till slut Jim Carrey och Kate Winslet med Michael Cera och Mary Elisabeth Winstead och du börjar komma i närheten av Scott Pilgrim vs the World.

Simon Pegg lyckades väl sådär utan Edgar Wright i Paul. Av Scott Pilgrim… att döma behöver Wright Pegg i lika hög utsträckning. Var för sig blir de aldrig lika bra som Spaced, Shaun of the Dead eller Hot Fuzz.

Filmens namne, Scott Pilgrim, är en 22-årig Toronto-slacker. Likt en sann slacker är han ”between jobs” och lägger inte heller överhövan mycket tid på att förändra detta tillstånd. Istället repar han bas med bandet Sex Bob-omb och drar omkring i stadens skivbutiker och spelarkader med flickvännen Knives Chau. Bara så ni vet, hon är 17 och går på en katolsk high school. Komplett med skoluniform, alltså. När kompisarna häcklar Scott för barnarovet försvarar han sig med att de ju inte gör något, bara pratar.

Men Scott har börjat drömma om en annan tjej, en med inlines och färgglatt hår. Och när han träffar nyinflyttade Ramona Flowers motsvarar hon inte bara drömflickan, hon går också mot alla odds med på att gå ut med Scott. Men för att verkligen kunna gänga sig med Ramona måste Scott först besegra hennes sju onda ex-partners.

Ok, den inledande jämförelsen med Eternal Sunshine… är förstås taskig, det är möjligt att det bara är Winsteads olika hårfärger som gör att jag direkt kopplar till Winslets Clementine. Men jag tycker att filmerna påminner om varandra i sättet att försöka visualisera inre processer och tankar hos huvudpersonen, oavsett om han heter Joel eller Scott.

Problemet är väl bara att Scott Pilgrim såsom varande blott 22 bast primärt tänker i dataspelstermer och att Edgar Wright inte bara lite för glatt greppar tag om de pixliga referenserna, utan också kör på i tvåhundra knyck. Scott Pilgrim… är en orgie i snabba klipp och snärtiga repliker och det är ärligt talat lite svårt att hänga med i svängarna. En klurig metafor har knappt hunnit landa innan Wright öser på med tjugo till.

Ytterligare ett problem är också att hur loser- och fummelcharmig Michael Cera än är som Scott Pilgrim, är hans imaginära dataspelsvärld det mest intressanta kring honom. Jag ställer mig lika frågande som kompisarna inför hans förhållande till den 17-åriga Knives, men inte på grund av åldersskillnaden (ärligt, fem ynkans år?!), utan för att hennes idoldyrkan av honom är rätt obegriplig. Han framstår helt enkelt som mördande tråkig.

Scott Pilgrim vs the World innehåller en hel del finurliga ”översättningar” mellan en dataspelsvärld med exempelvis extrakrafter tack vare ”The Power of Love” och den verkliga världen. Exakt var gränsen mellan världarna går blir aldrig helt klart, men det är inget som stör särskilt mycket. Min personliga favorit var den väteperoxidbleke Todd och hans vegankrafter, vilka besegras genom att lura honom att dricka kaffe med vanlig mjölk i varvid veganpolisen kommer och tar krafterna ifrån honom.

Men faktum kvarstår att Edgar Wright kan bättre och att hans rappa stil inte tjänar på att kombineras med flygande extrapoäng och inverterade ninjor. Särskilt inte som filmen mynnar ut i en rätt klumpig moralpredikan, både vad gäller budskap och framställning.