The Lair of the White Worm (1988)

alt. titel: Legenden om den vita ormen

I den lilla Derbyshire-byn håller man årligen en fest för att hylla stordådet som utfördes av John d’Ampton i form av drakdråp vid Stonerich Cavern. För tillfället är det ättlingen James d’Ampton som får utdela det symboliska svärdshugget. Efter denna tunga plikt får han dock roa sig bästa han kan med den vackra Eve Trent, vars syster Mary snarare ser ut att ha fallit för den besökande arkeologen Angus.

Eve och Marys föräldrar är försvunna utan ett spår till dess att faderns klocka plötsligt påträffas i just Stonerich Cavern. Samtidigt anländer Lady Sylvia Marsh, ägarinnan till det anrika Temple House. Lady Sylvia tycks märkligt fascinerad av ormar av alla de slag (hennes favoritspel är ”Snakes and ladders”) och har för vana att plocka upp unga liftande gossar. Och vad ska man egentligen tro om det enorma kranium som Angus har hittat i sin utgrävning av ett gammalt kloster?

The Lair of the White Worm är något slags omtag av, men kan också ses som en uppföljare till, Bram Stokers bok med samma namn. Medan Stoker hade lite svårt att välja mellan uråldrig och nutida ondska har man här helt kört på den uråldriga varianten, där Lady Sylvia väl får ses som en ättling till Stokers Lady Arabella Marsh.

Tyvärr gör detta inte filmen mer fokuserad. Jag förstår att Trent-föräldrarnas försvinnande ska tjäna som argument för huvudpersonernas starka inblandning i saken men den linjen löper hela tiden i ett parallellspår till det som händer på Temple House och med Lady Sylvia. Den uråldriga ondskan har regissör Ken Russell dessutom valt att primärt gestalta genom ett par jäkligt skumma dröm- och hallucinationsscener. Plockar man emellertid just dessa scener ur sitt sammanhang och enbart ser dem som ursäkter för att visa lite naket blir de betydligt mer begripliga.

Förutom Firestarter och Tommy tycks Mr. Russell nämligen ha fokuserat en del av sin regissörsbana på filmer med ett mer eller mindre sexuellt suggestivt innehåll. Dock är han av en sådan rang att han under en period tycks ha kunnat attrahera relativt kända skådespelare till sina filmer. Eller i alla fall skådespelare som ska komma att bli kända. Gothic ståtar med Gabriel Byrne, Julian Sands och Natasha Richardson medan The Devils innehåller Vanessa Redgrave och Oliver Reed.

I The Lair of the White Worm ser vi en ung Hugh Grant och Catherine Oxenburg som 1988 fortfarande borde vara någorlunda eftertraktad efter sin sejour i Dynasty. Inte för att det hjälper särskilt mycket när man tycks ha dubbat Oxenburg för att åstadkomma en äktbrittisk dialekt av Eliza Doolittle-kvalitet. Nästan det första skådespelerskan måste kläcka ur sig är utropet ”Oh, mi spotted dick!”. Hon är dessutom uppbackad av Sammi Davis som faktiskt är en riktigt usel skådespelerska och vars dialekt, trots brittisk härkomst, låter nästan lika fejkad som Oxenburgs. Fast lite mindre dubbad.

Amanda Donohoe gör väl så gott hon kan med sin Lady Sylvia, men jobbar ärligt talat i motvind med tanke på att hon allt som oftast tvingas knalla omkring i underkläder och lårhöga stövlar, alternativt suggestivt lyfta på kjolen för att avslöja sina strumpeband. Hon måste tvångsmässigt dansa så fort hon hör musik (ormtjusare, ni vet…) och det ser ut som om hon sover i en överdimensionerad korg av samma snitt som ormtjusarkobror förvaras i. Vid något tillfälle är hon dessutom utrustad med någon slags lösdildo i sten som väl ska antyda ett hedniskt ursprung.

The Lair of the White Worm försöker vara sensuell men blir bara krystad och i sämsta fall skrattretande. Den försöker vara metafysisk med antydningar om antika konflikter mellan hedendom och kristendom men blir mest förvirrad, särskilt som dessa antydningar kommer i form av drömmar. Om den dessutom försöker vara läskig kan jag inte svara på, men slutresultatet är i alla fall inte det minsta rysansvärt. Annat än ur ett rent kvalitetsperspektiv.