För de som alltid undrat är det härmed fastställt: den amerikanska motsvarigheten till stockholmska gråtråkbetongförorter som Blackeberg är Los Alamos. Lite otippat kanske, med tanke på att ortsnamnet snarare ger associationer till skottväxlingar vid middagstid, men ok då.
I Blackeberg och Los Alamos finns Oskar/Owen som är mobbad i skolan och givetvis inte kan prata om det hemma med mamma. Livet är helt enkelt rätt sunkigt innan han träffar Eli/Abby som blir hans första kompis på väldigt länge. En lite skum kompis förvisso som inte verkar gå i skolan, har ett knackigt förhållande med sin pappa och som inte kommer ut på gården innan natten har fallit men Oskar/Owen är inte petig av sig.
Samtidigt som Eli/Abby flyttat in i höghusgettot börjar våldsamma saker hända i närområdet – barn hittas mördade och folk försvinner. Oskar/Owen tycker mest att det är ganska spännande och har ingen anledning att sätta det i samband med sin nya bekantskap.
Som vanligt när det gäller remakes, särskilt när de kommer så pass tätt inpå som amerikanska Let Me In gjorde på Låt den rätte komma in, är det svårt att inte bortse från originalet. Både filmiskt och litterärt. På ett sätt kan man förstås ta det som en intäkt för kvaliteten i Låt den rätte komma in, att jänkarna var så heta på en inhemsk version (ty dubbat eller textat kommer aldrig över den amerikanska filmtröskeln). Samtidigt kan jag till viss del stämma in i regissör Thomas Alfredssons undran över poängen med en remake så snabbt.
Författarens Jon Ajvide Lindqvists (som dessutom skrev manus till den svenska filmen) förtröstan att remaken skulle utgå mer från boken och därmed utgöra en radikalt annorlunda film kommer nämligen rejält på skam. Let Me In är istället nästan scen för scen identisk med Låt den rätte komma in. Möjligen skulle man kunna hävda att det svenska 80-tal som så noggrant återskapades i den svenska filmen inte alls skulle slå an samma nostalgi hos amerikaner, men denna kulturskillnad torde vara det enda argumentet som talar för film nummer två.
Och så dialogerna förstås. Det är nästan så jag börjar undra om det är felkopplat i min hjärna, att det bara är jag som tycker mig höra den här outhärdligt stolpiga tafattheten i den svenska versionen (som jag hör i alldeles för många svenska filmer) men jag kan inte bortse från den. Även i de fall enskilda repliker låter helt ok när de trillar ur skådespelarnas munnar blir det aldrig något flöde i konversationerna. Interaktionen känns alldeles för sällan naturlig, istället är det innantilläsning från manus som gäller. Ungefär som när någon ska bli avbruten och hejdar sig precis där manus anger, men utan att egentligen ha blivit avbruten av sin samtalspartner.
Så visst är filmerna lika, men samtidigt är det svårt att se hur man skulle kunnat realisera Lindqvists oerhört finkänsliga täta beskrivning på något annat sätt än att fokusera på just relationen mellan de två huvudpersonerna. Allt annat blir helt enkelt ointressant vid sidan av den (fast lite synd är det att den väldigt bra beskrivna mor-son-relationen fått styrka på foten). Däremot gillar jag att den svenska versionen hade kvar alkisgänget på Sun Palace, dess närvaro ger en ytterligare dimension (i alla fall om man har läst boken innan) som Elias Koteas mustaschpolis inte kan tillhandahålla. På samma sätt har Alfredsson med två korta, men ändå viktiga, segment lyft Oskars relation till sin pappa, vilket Matt Reeves försöker ersätta med ett kort telefonsamtal till Owen.
Karaktärsmässigt är alltså Låt den rätte komma in bättre, jag får till exempel känslan av att Let Me In försöker antyda ett alkoholberoende hos Oskars mamma vilket möjligen ska vara överfört från den ursprungliga fadern men som känns helt onödigt. Däremot gillar jag att Let Me In istället tagit fasta på det religiösa temat och låtit kristna symboler och utrop genomsyra hela filmen. Här börjar vi kanske närma oss det mer typiskt amerikanska, som inte alls hade funkat lika bra i en svensk film. Däremot är den påstådda känslan av ondskans sammansvärjning från Reaganeran lite för subtil för att jag ska uppfatta den.
Det är också lite roligt att Let Me In aningens längre försöker hålla Owens karaktär ambivalent. Medan Låt den rätte komma in med en gång placerar Oskar i sin utsatta och mobbade skolposition får Owen ha på sig en mask och hötta med en kniv hemma på pojkrummet. Eftersom han dessutom tjuvkikar på grannarna genom sitt teleskop skulle man kunna tänka sig att han faktiskt ska komma att bli historiens förövare innan vi även här förstår att han istället är offret som önskedrömmer om att slå tillbaka men aldrig klarat av att göra det. Förrän han får en vampyrkompis.
I ett avseende är dock Låt den rätte komma in fullkomligt överlägsen och jag misstänker att man ska lägga den äran vid fötterna som tillhör regissör Alfredsson och fotograf van Hoytema. Bägge filmerna har en övervägande grådaskig färgsättning, men medan Los Alamos mest blir murrigt finns det i Blackeberg en uppsjö av grå nyanser från svartaste källarsvart till vitstickande vårvinter.
Låt den rätte komma in har också flera scener av oöverträffad skönhet – Oskar och Elis händer som möts över en Rubiks kub, Oskar i pappans alldeles för stora Helly Hansen-tröja. Det enda Let Me In kan sätta emot är alltför korta stunder av thrillerspänning och faktiskt också scenen mellan “Håkan” (i filmen dock namnlös) och Abby i sjukhusrummet när han blivit gripen som jag tyckte blev betydligt mer ömsint här. Bägge filmerna har tyvärr sin beskärda del av usla effekter.
I slutänden upplever jag filmerna som rätt likvärdiga, Låt den rätte komma in har som sagt visuell skönhet och för alldel Johan Söderqvists underbara score men kan inte matcha den amerikanska versionen dialogmässigt. För min del står de sig emellertid bägge slätt mot Ajvide Lindqvists original. Boken lyckades med konststycket att vara både melankolisk och skrämmande, filmerna blir bara melankoliska. Och jag vill faktiskt bli lite skrämd av något som kallar sig för en skräckfilm.
Låt den rätte komma in
Let Me In
Jag är avsevärt mer förtjust i remaken. Trots att de är ganska lika så finner jag den amerikanska versionen vara mer välspelad (det svenska dialogmysteriet). Jag kan heller aldrig riktigt komma ifrån att Kåre Hedebrant som spelar Oscar är obehagligt lik Johan Palm från Idol och när jag tänker på idol får jag automatiskt kväljningar.
Scenen när Owen bläddrar bland fotografierna i Abbys lägenhet satte för mig saker i ett helt annat perspektiv.
http://filmitch.wordpress.com/2011/01/30/let-me-in-2010-usa/
Ja, det är möjligt att jag hade för höga förväntningar på remaken. Jag mindes ju att bland annat du tyckte den var bättre och hade nog hoppats på något lite mer. Däremot ser jag inte på Idol, så eventuella likheter stör mig inte. Kväljningarna har vi nog däremot gemensamma 😉
Vill här förtydliga och dementera att jag ser på Idol ! Däremot hör jag det då min fru följer det slaviskt. Att jag känner till JP beror på arbetet då högstadietjejerna var mkt begaistrade i ”sångaren”.
Jamenvisst är vi överens igen – även om jag inte sett den amerikanska versionen. Tyckte inte att filmen, även om det överlag och bortsett en del av effekterna (katterna, huuu!) var ett gediget hantverk, lyckades få till ett djup.
@Filmitch: You keep telling yourself that… 😉
@BRC: Nej, hantverket kan men verkligen inte klaga på på i den svenska filmen. Och det måste förstås vara jättesvårt att ”översätta” boken till ett manus även om det var Ajvide som fick göra det själv.
Tar här filmitch i hand (inte första gången!) och hävdar att remaken känns bättre…mest på grund av att den har ett bättre flow…och känns mer…hrm…stilsäker…? (faktiskt!)
Men..boken är ju bäst såklart!
@Steffo: Jag kände tyvärr att den samtidigt blev lite mer standard. Låt den rätte… står ut som skräckfilm betraktat, mest på ont men lite på gott också.
Det är några år sen jag såg den svenska filmen (har inte sett remaken), men jag minns att jag tyckte den var riktigt, riktigt bra. Sisådär 4-4,5/5 känns det som i maggropen när jag tänker tillbaka.
Dock är det förstås svårt att komma ifrån att boken slog den med hästlängder, extraordinärt bra som den är.
När det gäller boken vill jag särskilt rekommendera talboksversionen, inläst av författaren själv. Han gör det på ett helt lysande sätt med en lugn, lite släpig, saklig röst som passar absolut perfekt. Boken vinner helt klart på det.
@Jessica: Ja, du skrev ju i din spanska recension att du också hade gillat den här. Lite för o-läskig för min smak som sagt. Jag har inte lyssnat på Låt den rätte… men däremot just nu på Lilla stjärna och du har helt rätt, Ajvide läser sina egna böcker mycket bra.