Om Californien är det förlovade landet är breddgradsgrannen i öster, Florida, snarare det förlorade landet. I många skildringar känns det som om det ligger något lätt slitet och bedagat över the Sunshine State. Dess glansdagar är över och nu finns bara utrymme för pensionärsbostäder och förlorade drömmar.

Den tragik som vidhänger ett kringresande tivoli (nå, några åkattraktioner och chokladhjul i alla fall) en regnig oktoberlördagsförmiddag på en övergiven parkering i Säffle har jag alltid trott varit svår att övertrumfa. Till dess att jag såg förberedelserna inför Buccaneer Days på Plantation Island. Lokala furien Francine Pinkney sliter som en bäver för att uppamma lite lokalt intresse för skönhetstävlingar, ”människoätande” alligatorer, parader och sjörövarparafernilia, men det vill sig inte. Det är som om ingen vare sig förstår eller uppskattar hur mycket jobb det faktiskt är att uppfinna en tradition från grunden.

Nog för att Plantation Island har en genuin och mer närliggande historia än spanska galärer, men det är en historia som nu för tiden mest tycks vara i vägen. Ön var strikt segregerad – de vita levde vid Delrona Beach och de svarta vid Lincoln Beach. Nu vill man mest bara gå vidare, njuta av en tid där restauranger serverar vem som helst som kan betala för sig (men som ägs av anonymt globala storföretag) och kanske också sälja tomt, hus eller affärsrörelse till något av dessa globala storföretag som sedan tar in golfbanedesigners och landskapsarkitekter som ritar vackra och svindyra gated communities.

John Sayles är som alltid en intressant regissör och lager-på-lager-historien i Sunshine State påminner om både City of Hope och Lone Star. I Lone Star var staten för dagen Texas, här är det alltså Florida som gäller.

Här har Sayles valt ett lite bredare perspektiv, med större fokus på alla de förlorade drömmar, stora som små, som finns på den lilla ön. Företagens hotande förändringar finns ständigt närvarande för att påminna om att tiden är på väg att springa ifrån både natur (mangroveträsken blir till tuktade golfbanor), befolkningsgrupper (de svarta har förlorat exklusiviteten i Lincoln Beach och småföretagarna har sakta men säkert köpts ut) och individer (av Marly Temples marinbiologidrömmar och hemvändaren Desirees skådespelardito finns det bara en liten fjärt kvar).

Regissören och manusförfattaren har dock lyckats bättre än i City of Hope med att få mig som tittare intresserad av alla dessa olika människoöden, vilka manifesterar själva öns utveckling. Med ett skarpt öga för bildsatir låter han oss ta del av kyrkogårdar omgärdade av artificiellt smaragdgröna golfbanor, misslyckade självmordsförsök och gamla militärfort som enda anställningsmöjlighet för avdankade rockmusiker.

Ska man utnämna några huvudpersoner torde det i så fall vara Angela Bassetts Desiree som får kämpa med att försöka finna någon slags frid med sin historia samt Edie Falcos Marly, med faderns restaurang och motell som gigantiska kvarnstenar runt halsen.

Angela Basset går mest omkring och ser sammanbiten ut, jag tycker nog inte att hennes karaktär får möjlighet till samma utveckling som exempelvis Alfre Woodards Chantelle i Passion Fish. Däremot gör Edie Falco en riktigt bra prestation av en rätt vanlig kvinna, som försöker gå vidare eller i alla fall resignera inför en oundviklig situation men som aldrig riktigt lyckats.

Sunshine State är en habil film från en habil regissör, men jag tycker nog att både Passion Fish och Lone Star levererar både bättre och mer engagerande historier.