Sunshine State (2002)

Om Californien är det förlovade landet är breddgradsgrannen i öster, Florida, snarare det förlorade landet. I många skildringar känns det som om det ligger något lätt slitet och bedagat över the Sunshine State. Dess glansdagar är över och nu finns bara utrymme för pensionärsbostäder och förlorade drömmar.

Den tragik som vidhänger ett kringresande tivoli (nå, några åkattraktioner och chokladhjul i alla fall) en regnig oktoberlördagsförmiddag på en övergiven parkering i Säffle har jag alltid trott varit svår att övertrumfa. Till dess att jag såg förberedelserna inför Buccaneer Days på Plantation Island. Lokala furien Francine Pinkney sliter som en bäver för att uppamma lite lokalt intresse för skönhetstävlingar, ”människoätande” alligatorer, parader och sjörövarparafernilia, men det vill sig inte. Det är som om ingen vare sig förstår eller uppskattar hur mycket jobb det faktiskt är att uppfinna en tradition från grunden.

Nog för att Plantation Island har en genuin och mer närliggande historia än spanska galärer, men det är en historia som nu för tiden mest tycks vara i vägen. Ön var strikt segregerad – de vita levde vid Delrona Beach och de svarta vid Lincoln Beach. Nu vill man mest bara gå vidare, njuta av en tid där restauranger serverar vem som helst som kan betala för sig (men som ägs av anonymt globala storföretag) och kanske också sälja tomt, hus eller affärsrörelse till något av dessa globala storföretag som sedan tar in golfbanedesigners och landskapsarkitekter som ritar vackra och svindyra gated communities.

John Sayles är som alltid en intressant regissör och lager-på-lager-historien i Sunshine State påminner om både City of Hope och Lone Star. I Lone Star var staten för dagen Texas, här är det alltså Florida som gäller.

Här har Sayles valt ett lite bredare perspektiv, med större fokus på alla de förlorade drömmar, stora som små, som finns på den lilla ön. Företagens hotande förändringar finns ständigt närvarande för att påminna om att tiden är på väg att springa ifrån både natur (mangroveträsken blir till tuktade golfbanor), befolkningsgrupper (de svarta har förlorat exklusiviteten i Lincoln Beach och småföretagarna har sakta men säkert köpts ut) och individer (av Marly Temples marinbiologidrömmar och hemvändaren Desirees skådespelardito finns det bara en liten fjärt kvar).

Regissören och manusförfattaren har dock lyckats bättre än i City of Hope med att få mig som tittare intresserad av alla dessa olika människoöden, vilka manifesterar själva öns utveckling. Med ett skarpt öga för bildsatir låter han oss ta del av kyrkogårdar omgärdade av artificiellt smaragdgröna golfbanor, misslyckade självmordsförsök och gamla militärfort som enda anställningsmöjlighet för avdankade rockmusiker.

Ska man utnämna några huvudpersoner torde det i så fall vara Angela Bassetts Desiree som får kämpa med att försöka finna någon slags frid med sin historia samt Edie Falcos Marly, med faderns restaurang och motell som gigantiska kvarnstenar runt halsen.

Angela Basset går mest omkring och ser sammanbiten ut, jag tycker nog inte att hennes karaktär får möjlighet till samma utveckling som exempelvis Alfre Woodards Chantelle i Passion Fish. Däremot gör Edie Falco en riktigt bra prestation av en rätt vanlig kvinna, som försöker gå vidare eller i alla fall resignera inför en oundviklig situation men som aldrig riktigt lyckats.

Sunshine State är en habil film från en habil regissör, men jag tycker nog att både Passion Fish och Lone Star levererar både bättre och mer engagerande historier.

6 reaktioner till “Sunshine State (2002)”

  1. Sayles försöker jag se då o då tror dock att jag inte sett den här filmen. Lone star är min favorit än så länge ang. Sales filmer.
    Kan f.ö upplysa att Säfflemarten som den lokalt kallas hålls liiiite tidigare än i oktober men däremot håller jag med om att de flesta markanader är en ganska sorglig tillställning. Någon gång per år brukar jag försöka ta mig till en marknad och blir alltid lite sorgsen till sinnes när jag är där.

  2. Haha, hade ingen aning om att det ens fanns en marknad i Säffle, drog vara till med en random ort 🙂 Skriver absolut under på att Lone Star är bästa Syales hittills.

  3. Så den är ovanligt bra? Här i trakterna har Arboga det rätt marknadstätt och sedan är det förstås Hindersmässan i Örebro.

  4. Mm, vi verkar ha uppfattat filmen ganska lika. Jag måste ändå säga att jag gillar Sayles stil som filmmakare (just hur han ofta fokuserar på att ge en bild av USA, ett ofta bortglömt USA). Det blir sällan dåligt men kanske aldrig heller toppenbra. Habil var ordet.

  5. @Jojjenito: Jag håller med, av de jag har sett är Sayles stil aldrig direkt dålig även om alla filmer inte håller Lone Star-klass

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: