I tisdags avslutade jag årets fjälliga Halloween-tema och igår var det dags för månadens filmspanartema. I mina eftersökningar kring mat som man äter till film, kunde jag förstås inte låta bli att titta lite närmare på vad som för mig är det ultimata pièce de résistance i det fallet: popcorn. Det visade sig dessutom att popcorn blir en nästintill optimal länk mellan de två – Halloween och film”mat” – även om det fluffigas halloweenkostym oftast är mer söt än biokostymen.

För det är inte bara jag som gillar kombon popcorn och film, även i USA är det i princip obligatoriskt med en stor bytta i famnen. Med tanke på att tystnad på bio är ett hett omdebatterat ämne och något man i värsta fall kan bli skjuten för är det kanske inte så förvånande att popcornätandet på biografen tog fart först när talfilmen gjorde sin entré. Numera är snacksets koppling till just film dock så etablerad att man till och med använder det som ett marknadsföringsargument: ”This popcorn delivers a BLAST of the most intense, most savory movie theatre butter flavor ever to smack your taste buds. If fun had a flavor, this would definitely be it!”

Men även innan ”the talkies” hade de vita miraklen, ända sedan uppfinnandet av en ångdriven popcornmaskin i slutet av 1800-talet, varit populär gatumat. Det kan dock vara värt att notera att biografägare först var tveksamma till popcornförsäljningen eftersom de skräpade ned så mycket. Men eftersom folk ändå plockade med sig godsakerna från gatuförsäljarna utanför biografen var det till slut bara att vika sig om man ville ha en del av kakan. De biografer som försökte hålla emot gjorde snart konkurs.

I viss mån sammanföll också utvecklingen av talfilm med 30-talets lågkonjunktur och popcorn blev en av de råvaror som fanns i sådant relativt överflöd att de var lätta att göra en vinst på samtidigt som de fortfarande var förhållandevis billiga för konsumenten. Under andra världskriget kom en mekanisering av majsskördandet, vilket naturligtvis gjorde vinstpotentialen ännu större. Samtidigt skapades också National Popcorn Association som såg till att popcornätande blev en patriotisk syssla med kampanjen ”Popcorn Is a Fighting Food!”

Idag är USA:s popcornproducenter samlade inom The Popcorn Board där man bland annat arbetar för att utveckla råvaran ytterligare. Av de sex olika sorters majs som finns är det bara en som går att poppa, vilket beror på en kombination av ett fuktigt inre som expanderar vid uppvärmning och ett hårt yttre skal som håller emot så länge att kärnan till slut ”poppar” ut i former lika varierande som snöflingor. En utpoppad kärna kallas också för flake (flinga) och kommer i två former: butterfly/snowflake och mushroom. Mushroompopcorn utvecklar en rund form, smulas inte söder lika lätt och används därför primärt när man ska göra popcorngodis medan den andra formen är den vi känner igen från både biokartongen, mikron och kastrullen på spisen.

Trots enstaka försök att prisa popcorn som ett ovanligt hälsosamt snacks (”Popcorn är den nya supermaten”) är det helt uppenbart att biopopcorn i dagsläget tycks utgöra mer problem än njutning. En slagning på Google genererar primärt artiklar om de hälsoproblem som kommer med att inmundiga biografernas frestelser och mer eller mindre orimliga förslag på vad man kan äta istället (pretzels kan man väl tänka sig, medhavda gurkstavar känns mindre lockande).

Vari ligger då paradoxen? Givetvis i det faktum att medan popcorn i sig är nyttiga och fulla med fibrer måste de ju ligga i något varmt och gosigt innan de når sitt fulla potential. Let’s face it, popcorn poppade med hjälp av varmluft smakar inte särskilt mycket (det finns som synes nedan en anledning till det). Och medan många biografkedjor under en period använde mindre ohälsosamma alternativ har många av dem ständigt återkommit till kokosnötsolja, vilken är smockfull med mättat fett.

En annan bidragande orsak är att man i USA mer än gärna också vill ha något varmt och gosigt ovanpå sina popcorn när de väl är färdiga. Som annonstexten för Jolly Times ”Blast O Butter” citerad ovan anger är filmpopcornupplevelsen inte komplett utan en rejäl dosis smör. Redan på 1950-talet började man odla fram helt smaklösa popcorn eftersom det visat sig att det konsumenterna främst var ute efter inte var den där subtila majsnyansen utan smaken av salt och smör. Eller åtminstone smörsmak. För medan smör förstås innebär en ytterligare höjning av kalorivärdet kan man fråga sig om det ändå inte är mindre illa än kemikalien diacetyl som huvudsakligen används för att suggerera fram en artificiell smörsmak.

Förutom att äkta vara förstås alltid är att föredra har det nämligen visat sig att uppvärmd diacetyl kan ge upphov till kronisk lungsjukdom. Detta är något som inte bara drabbar arbetare i fabriker som producerar smörsubstitut. Numera är kopplingen till snackset som ska åtföljas av någon form av ”smör”topping så pass etablerad att åkomman också kallas för popcornlunga. Allt tack vare Wayne Watson som blev tilldömd ett skadestånd på drygt sju miljoner dollar efter att ha mikrovågspoppat sig till irreparabel ärrvävnad på lungorna. Är vi förvånade över att detta inte står att finna på Popcorn Boards ”Fun Popcorn Corny Facts”?

Men om man bortser från den lilla detaljen obotlig lungsjukdom är förstås det primära hälsoproblemet med biopopcorn blotta mängden varmed biograferna uppmanar besökarna att proppa i sig. Särskilt som de sköljs ned med läskmängder motsvarande en mindre svensk insjö. En ”liten” popcorn tycks kalorimässigt bestå av ungefär 100 gram opoppade kärnor (7 cups poppade) medan en ”stor” med sina 20 cups poppade kärnor ger drygt halva dagsransonen för en fullvuxen kvinna i kalorier. Och då ska noteras att det är utan eventuellt smörpålägg. Lägg till detta läskstorlekar som varierar från drygt 4,5 deciliter till the mother of all sodas, kedjan Regals dryga en och en halv liter och det säger sig självt att en biobesöksfrekvens högre än en gång i månaden får vissa biverkningar.

Så i det här fallet är det kanske snarare det småbeiga ”njut med måtta” än det mer förbehållslösa ”allt är gott som är av överflöd” som borde råda. Vilken tur då att det bara gäller det man äter till film och inte film i sig.

Och ja, jag är medveten om att min titel används av ett helt annat snacks. Jag utnyttjar dock formuleringen som Gud avsåg.

Från och med imorgon återgår bloggen till den temalösa vardagen.

Annonser