Vid en första anblick kan den klassiske fakiren synas ägna sig åt självplågeri – nålar i kinderna, spikmattor och svält – men egentligen handlar det om en rigorös religiös regim som syftar att föra utövaren närmare Gud. Möjligen är det så man bör närma sig produktionsbolaget The Asylums filmer, för när det gäller utövande av filmsjälvplågeri finns det egentligen ingen vettig anledning (jag säger vettig anledning).

Två kvinnor, två arter. Dr. Nikki Riley (exakt vad hon är doktor i är inte så viktigt) är djurrättsaktivist och brinner alldeles särskilt för ormar. Med en minkbefriares fingertoppskänsla släpper hon tillsammans med sina två assistenter lös ett gäng ormar i Everglades känsliga ekosystem. Av filmens titel att döma tillhör åtminstone några av dem pytonidae-familjen, arter som är inhemska för Afrika, Asien och Australien men inte på minsta vis Nordamerika. Att detta var en synnerligen dålig idé visar sig snart, då ormarna inom loppet av dagar vuxit till oanade proportioner.

Enter park ranger Terry O’Hara, vilken brinner lika mycket för Everglades alligatorer. När de invaderande ormarna festat loss på snart nog hela alligatorpopulationen och Terrys fästman Justin är måttet rågat. Terry tror absolut på naturens balans, men också på att balansen ibland måste hjälpas lite på traven. Utropet ”We need a bigger gator!” följs upp av lite experimentella droger vilka gör att muskelmassa fortsätter att växa i alla oändlighet.

Till en början är det bara alligatorerna som växer (fullt proportionerligt och funktionellt ska väl tilläggas) men stora alligatorer lägger stora ägg och vilka gillar att äta stora ägg? Inom ett par månader är sålunda Floridas mangroveträsk fullsmockade med gigantiska fyrbenta och benlösa reptiler. Och snart nöjer de sig inte med att bara slåss med varandra…

Ok, visst finns det vissa drag i Mega Python vs. Gatoroid som kanske gör det lite orättvist att dra paralleller till självsvält. Blinkningarna mot kameran är många (exempelvis får en av jätteormarna kasta sig upp och bita sönder en blimp med texten ”The Asylum”), problemet är bara att de är så många att de snart likt en alldeles för stor Nutellacrêpes står en upp till tonsillerna. Cast, handling och dialog gör i princip allt utom att rent fysiskt blinka rakt in i kameran – det skulle ha kunnat funka i ett spoofavsnitt till The X-Files men det håller banne mig inte en hel långfilm igenom.

Som Nikki och Terry har man klämt in Debbie Gibson och Tiffany. Kul i och för sig och jag kan till och med ta att Nikki Riley är en doktor som gillar att klä sig i väldigt små kläder, till dess att vi börjar bli serverade ett soundtrack där damerna framför låtar som ”Snake Charmer” och ”Serpentine”. Efter den långt i förväg flaggade cat-fighten reser sig damerna upp och Terry säger ”I think we’re alone now”…

Dialogen i övrigt är pepprad med repliker av typen ”What could go wrong?!” Antingen det eller också väldigt lama formuleringar: reptilerna är av ”literally…massive proportions”. Nog hade man väl kunnat ta i lite mer med manuspennan där? Det gäller även alla de logiska hopp och konstigheter som förekommer – det här är typiskt en sådan där film där man funderar på om inte ens hund nog borde kunnat prestera ett bättre manus.

Handlingsmässigt har man slängt in alldeles för mycket och missar totalt det som de bästa av djurskräckisfilmerna oftast tar fasta på: enkelheten. Inte nog med att man samlat en massa dignitärer till en gala som invaderas av ni-vet-vad, reptilerna får efter detta dessutom inte bara invadera Miami utan också hota kärnkraftverket vid Turkey Point för att därefter behöva ledas hela vägen tillbaka till träsken (eller snarare vad som ser ut att vara ett övergivet stenbrott).

Som sagt, förvisso lite småkul med Debbie och Tiffany men agera kan de inte i någon större utsträckning. Inte heller latinoartisten A Martinez (of Santa Barbara soap-fame) gör så bra ifrån sig som man skulle kunna tro (det är han som ska övertyga med ”massive proportions”). Alla närvarande får istället se sig totalt överspelade av veteranen Kathryn Joosten (bla från Scrubs), vars blotta uppenbarelse å andra sidan är en lisa för själen.

Att försöka försörja sig på datoranimeringar är inte lätt – de flesta uppdragsgivare är sällan beredda att betala vad det kostar med hänvisningen till ”Sådant där gör ju min grabb på sin dator”. Här har man uppenbarligen valt att gå på 15-åringsalternativet för maken till taskiga effekter var det länge sedan jag såg (bara så ni vet, jag såg inte årets temafilmer kronologiskt), till och med Mega Shark vs. Crocosaurus var högkvalitativt jämfört med det här. Här har vi filmen som borde få effektmakarna till serierna om Xena och Hercules att stolt sträcka på sig och tänka att ”Så pissigt jobb gör jag nog inte i alla fall”. Och det är en synd i sig.

Att filmen undviker ett rent minusbetyg beror enbart på att jag känner att jag inte kan låta bli att belöna känslan av att alla inblandade är fullt medvetna om att de gör en skitfilm men att de tappert kämpar på i alla fall.

Annonser