Anaconda 3: Offspring (2008)

alt. titel: Anaconda 3, Anaconda III

Ungefär halvvägs in i Anaconda 3 utspelar sig följade replikskifte:

Jag: Jag kan inte ta den här filmen på allvar när David Hasselhoff dyker upp.
Min älskade make (som gav upp efter cirkus 5 minuter): Så du kunde ta den på allvar innan då?

Ni, kära bloggläsare, förtjänar ärlighet och sanning framförallt, så jag ska avslöja något. Ni kanske blir förfärade, upprörda, ja, chockade in i märgen men när allt kommer omkring tror jag att både jag och ni mår bäst av brutal uppriktighet. Är ni beredda?

Nej, det gick naturligtvis inte att ta Anaconda 3 på allvar ens innan David Hasselhoffs uppdykande. I denna tredje del har man tagit tjuren vid hornen, insett att det inte finns något i naturen som inte lite mänsklig manipulering kan göra ännu läskigare. Därför introduceras vi till ett labb där man nästan, nästan är framme vid att hitta botemedlet mot både cancer och Alzheimer.

Men på vägen mot detta botemedel har man förstås varit tvungen att skapa inte bara en, utan två, ormar av jätteformat (möjligen genom att använda orkidén från Anacondas, inte helt tydligt där). Inte nog med att de är stora, de är också smidiga som en brun trädorm, snabba som en svart mamba och dödliga som en…genetiskt modifierad drygt 20 meter lång anaconda.

Det dröjer inte många minutrar innan bägge är fria som fågeln, lämnande efter sig ett labb fullt med lik varav de flesta blivit spetsade på den livsfarliga svans”taggen” som experimenten utrustat dem med (de har dessutom en snake-o-vision som är tintad i lila längst ut i kanterna. Nyskapande…). Det Fega Företaget vill föga förvånande hantera detta diskret och skickar därför efter en privat attackstyrka som ska ta hand om missfostren under ledning av Markos Hammett, aka Mitch Buchannon. Med på färden följer också det Fega Företagets Fege Representant Pinkus (han har till och med ett fjolligt och fegt namn) samt herpetologen Amanda Hayes som känner sig ansvarig för ormarna. Vilket hon absolut borde göra med tanke på att det var hon som födde upp dem.

Nu är vi verkligen nere och slår pannan i botten av tunnan. Plotten är i och för sig någorlunda rättfram (om man exempelvis jämför med uppföljaren) men förutsättningarna så idiotiska att inget kan rädda Anaconda 3. Man skulle exempelvis kunna tycka att Amanda Hayes borde kunna bidra med något värdefullt med tanke på att ingen rimligtvis känner ormarnas beteende bättre än hon, men det väntar filmen med till absolut sista sekunden.

Men först som sist är det CGI:n som gör att man tappar tålamodet med produktioner av den här typen. Det känns inte ens som om någon aktivt försökt göra ett bra jobb. Istället har man anlitat någon medelmåttig kille och sedan gett honom så uselt betalt att han bara gjort det absolut mest nödvändiga för att en måttligt intelligent filmtittare ska identifiera monstren såsom varande av ormursprung.

Med Anaconda 3 i bagaget har jag bara ett budskap till omvärlden: ge mig hellre Jon Voight med neddragna mungipor och animatroniska ormhuvuden alla dagar i veckan och tre gånger om på måndagarna.

Annons