Så. Det hela började bra. Systrarna Lee och Grace och Graces pojkvän Adam åker på semester till Australiens Northern Territory där de börjar med att besöka en krokodilfarm. Sedan vill Adam ut och fiska och de tre drar iväg med hjälp av Jim och hans båt uppåt längs en flod som enligt Jim ska erbjuda bra fiske. Men när de kommit en bra bit in i ett mangroveområde kultar båten oförklarligt runt. Adam och Grace lyckas rädda sig upp i ett träd, Jim flyter snart upp till ytan med ryggen före (inget bra tecken) men av Lee syns inte ett spår.
Efter ett litet tag kommer emellertid även hon upp till ytan när hon lyckats lösgöra sig från repet hon blev intrasslad i och lyckas så småningom ta sig till trädet där Adam och Grace förskansat sig. Grace lyckas genom att klättra i mangroveträden konstatera att de är omgivna av vatten på alla sidor, Adam vill att de ska försöka ta sig till båten (som har fastnat i något och dessutom ligger med kölen i vädret) medan tjejerna vill att de ska vänta och skrika på hjälp med jämna mellanrum.
Black Water är ingen renodlad skräckfilm, utan snarare en korsning mellan skräck och strandsatt-thriller (på samma premisser som exempelvis Open Water och Frozen). Det hela går ut på att våra karaktärer, allt eftersom filmen fortskrider, blir allt mer skitiga, törstiga, hungriga och desperata. Skräckelementet ligger primärt i att man lätt kan föreställa sig det skrämmande i att befinna sig i Grace, Lee och Adams situation, men särskilt läskigt blir det aldrig. Produktionen gör tappra försök att höja spänningsfaktorn genom att inledningsvis konstatera att samtidigt som den mänskliga populationen ökar i Northern Territory så gör även krokodilpopulationen det. Just det, och att detta är en BOATS (based on a true story).
Egentligen finns det inga större fel på Black Water. I vissa avseende känns den till och med rätt, om inte nyskapande, så åtminstone fräsch. Här slipper vi CGI:ade bautamonster och det är inte helt uppenbart vilka som ska klara sig ur det hela (inte minst eftersom alla skådisarna för en icke-Australiensisk publik torde vara rätt obekanta) eller exakt vilken riktning historien egentligen ska ta. Mangrovemiljön med lera och långtifrån bassängklart flodvatten är realistisk och hela produktionen känns förhållandevis välgjord.
Trots detta är slutresultatet tyvärr något av en jaha-känsla. Filmen är spännande i ryck (när det börjar hetta till i krokodilfloden) men lyckas inte upprätthålla den spänningen. Rogue var långtifrån perfekt men är man ute efter lite krokodilunderhållning skulle jag nog rekommendera den istället, supersmart pansarbjässe och allt.
Och hur mycket tror ni att jag grämer mig över att jag inte lyckats få tag på den fjärde killer croc-filmen, enkelt döpt till Croc, som kom 2007?!
Rörliga bilder och tryckta ord 
Gillade filmen men visst har den en jaha känsla över sig. Mycket av mitt gillade beror nog på att filmen lyckades med att förmedla känslan av utsatthet och att när det väl blir spännande var det olidligt.
Tror bara att det var ett misstag att se den efter Rogue.