alt. titel: Territory

Australien är kluvet för min del. Å ena sidan skulle jag verkligen vilja åka dit, inte minst när jag ser bilder som de i Rogue av ett bedårande och samtidigt högst egenartat landskap. Å andra sidan har vi de dasslocksstora spindlarna. Jag har spindelskräck så till den grad att jag gladeligen skulle simma genom de mest krokodilinfesterade vatten om jag bara slapp åttabeningarna.

Fast kanske inte ändå. Krokodiler är otvetydigt fascinerande djur men framförallt de australienska saltvattenskrokodilerna håller man gärna på en armlängds avstånd. Eller två. Eller tio. Men om man som den lilla turistgruppen i Rogue är strandsatta på en yttepytteliten ö mitt i en flod som dessutom är påverkad av tidvatten och därför snart kommer att översvämmas är det lättare sagt än gjort.

Enligt väl beprövad mall i djurskräckisar gör Rogue inte saker och ting onödigt komplicerade. Folk. Rovdjur. Come and get it! Men genom väl avvägda effekter och bra inledande överraskningsmoment får den jobbet gjort ovanligt kompetent. När man väl får se besten är den CGI:ad riktigt snyggt (till en viss gräns, det ska erkännas).

Det är filmens två första tredjedelar som är dess främsta styrka. Vi får några små antydningar om vad som komma skall med löpsedlar och foton om ”Killer Crocs” men inte i några överdrivna mängder (också i andra avseenden har man lyckats hålla ett lätt anslag). Båtfärden utmed floden är som sagt var bedårande, budgeten har lagt ut pengar på en helikopter för riktigt snygga panoreringar och visste man inte bättre skulle man nästan kunna tro att det hela var en produkt fråpn Australiens turistråd eller en naturfilm. Även musiken av australiensaren Francois Tetaz höjer sig över den genomsnittliga skräckfilsmmusiken och är till en början bedrägligt lugn och avslappnad för att sedan kunna bli både snabb och nervig när så behövs.

När det väl börjar hända saker och ting går det ordentligt snabbt. Båtarna flyger som konfetti i vattnet, det ser ut som det brukar göra på film när en välplacerad bilbomb briserar. Folk försvinner till höger och vänster och också här har man den goda smaken att sköta det hela relativt minimalistiskt — now you see me, now you don’t. Scenen där Sam Worthington ska simma över floden är både effektiv och snygg med raska klipp. Även om man väl kan tycka att det “räddande” repet påminner lite väl mycket om ett utspänt godishalsband för krokodiler på lagom hopphöjd.

Tyvärr faller Rogue igenom under den sista tredjedelen, då den veritabla envigen mellan man och natur blir lite fånig. Här får vi ju också förklarat varför alla hittills av någon mystisk anledning tycks ha sett city slickern Michael Vartan som sin goto-guy, men just den delen av hans karaktär känns aldrig riktigt tillfredsställande. Ungefär lika otillfredsställande som det faktum att vi ska tro på att en professionell journalist reser utan datorn i handbagaget.

År 2007 var ett höjdarår för killer-croc-filmer. Two down, two to go.