Anacondas: The Hunt For the Blood Orchid (2004)

Ett läkemedelsföretag får dollartecken istället för pupiller när Jack Byron och Gordon Mitchell föreslår en expedition till av avlägsen Borneodal där det ska finnas en ovanlig orkidé. Inte för att de alla är ivriga amatörbotanister, utan för att växten innehåller ämnen som skulle kunna förlänga livet.

Sagt och gjort, en brokig skara forskare, doktorander, bortskämda företagsrepresentanter samt ett styck hårdför flodpråmskapten ger sig iväg på den på grund av regnperioden givetvis livsfarliga vattenvägen. Jack bekänner snart färg genom att dessutom muta kaptenen Bill till att ta en ännu farligare, men potentiellt snabbare, väg.

Överraskande nog är det ett rätt korkat drag – snart är den oförskräckta expeditionen strandsatta utan vare sig utrustning eller mat i Borneos ödemarker som visar sig innehålla mer än bara giftiga spindlar. Dessutom är Jack ointresserad av att ta sig tillbaka till civilisationen innan han hittat sin blomma, något som gör att han kommer på kant med de övriga. Särskilt som de verkar vara förföljda av något som plockar dem en och en likt fladdrande pappdockor på en skjutbana.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad anacondorna gör i den här historien. Och då menar jag inte i den bemärkelsen att det naturligtvis inte finns anacondor på Borneo (pytonormar tycks däremot kunna förekomma), utan för att upplägget kring sökandet efter den sällsynta orkidén lika gärna hade kunnat klara sig utan ormvidunder. Det allra mesta som drabbar det olycksaliga gänget är ju beroende av Jacks manipulationer och hade kunnat så förbli. På så sätt blir den ”spännande” slutscenen mest påklistrad.

Någon hjälp i karaktärerna finns naturligtvis inte heller att få. Medan det sju år tidigare originalet fokuserade på några få mer eller mindre siluettliknande personligheter sprider sig Anacondas avsevärt tunnare. Fler karaktärer, men än mer åt stereotyphållet än något annat. Britten Matthew Marsden är i och för sig lite underhållande som den envetne och intrigerande Jack Byron.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om Eugene Byrd och Salli Richardson-Whitfield, vilka får den tvetydiga äran av att spela Den Rolige Svarte Killen respektive Den Hispiga och Bortskämda Karriärkvinnan. Johnny Messners båtkapten Bill går mest omkring och ser hård ut i deffade muskler som andas “gym” snarare än “hederligt men hårt arbete på en flodpråm”.

Med det sagt måste dock erkännas att Anacondas hanterar själva effektmakeriet klart bättre än sin föregångare. De slingrande farorna får oväntat länge hålla sig under vattnet eller till ganska mörka scener, där CGI-blundrarna inte blir allt för uppenbara. Men i slutänden kan man givetvis inte motstå frestelsen att låta både en och två kolossala ormkroppar glida genom luften med samma lätthet som en pinnsmal grön mamba.

Till denna andra megaormfilm har man bytt ut regissören Luis Llosa. Istället tog Dwight Little en paus i sitt myckna TV-regisserande för att hålla en vakande hand över produktionen. Dwight var dock ingen gröngöling i skräckfilmssammanhang utan förärade det sena åttiotalet med Halloween 4. Vi känner honom också från förra årets Halloween-tema eftersom det var han som såg till att Robert Englund fick försöka sig på operafantomen.

Problemet är dock att Dwight tycks se filmer med jättestora anacondor som en betydligt allvarligare historia än Luis gjorde och därmed försvinner all potential till lättsam självdistans. Hade det inte varit för tjugometarna skulle Anacondas ha kunna vara en rätt stabil om än inte särskilt upphetsande actionthriller. Nu rubbas den stabiliteten och filmen rasar istället ned i en ringlande hög som varken är snygg eller spännande.