Ett litet men ack så viktigt avbrott bland de fjälliga — månadens filmspanarfilm!

***

Läser man svenska tidningar är det svårt att undgå beskeden. ”Lågutbildade deltar [inte] på arbetsmarknaden i lika stor utsträckning. Detta verkar i synnerhet gälla lågutbildade kvinnor”. ”Efterfrågan på lågutbildad arbetskraft minskar”. ”…utgör de betydande matchningsproblemen för unga utan gymnasieutbildning en särskild utmaning”. I bästa fall kan man efter att läst något sådant trösta sig med att man själv i alla fall inte befinner sig i den sitsen och släpa sig iväg till jobbet. Möjligen reta sig lite på ordvalet att ”delta” på arbetsmarknaden som om det vore något som var valfritt.

Den lyxen har inte Raša. Fabriken där hon packar sallad och knippen med persilja varslar sina chockade anställda och i slutänden är Raša en av de som måste gå. Trots ändlösa och, ärligt talat, rätt meningslösa timmar på arbetsförmedlingen ser utsikten att få tag på ett nytt jobb mörka ut. Med blott nio år i grundskola och dessutom körkortslös är hon som synes ovan en av de tydligaste förlorarna på den moderna kunskapsmarknaden där det inte skadar att ha en högskoleutbildning för att köra truck. Särskilt som hon helst inte vill flytta från sin pappa och gemenskapen i den lilla skånska avfolkningsbygden.

Det vore väl en sak om Raša framstod som ett bortskämt barn som gärna vill jobba ”inom media” men vi möts av en ung kvinna som i sin inställning till arbete snarare tillhör min mormors generation. Hon har inga fritidsintressen att tala om, hela hennes identitet är arbetet. Tillfrågad av den kafkabisarra jobbcoachen vad hon är bra på (det är viktigt att ”boosta” självförtroendet när man är arbetslös, för det är ju lätt att bli lite ”nere” när man går hemma) kommer hon bara på skillz som att kunna väga upp 175 gram ruccolasallad med enbart handen. Utan jobb handlar livet bara om att äta, sova och sedan dö.

Kanske kommer jag att behöva backa på mitt första intryck om jag någon gång får för mig att se om Äta sova dö (*host* Stargate). Filmer som är oväntade positiva överraskningar håller sällan i längden när själva känslan av överraskning intagit baksätespositionen. Just nu kan jag dock bara konstatera att jag tyckte mycket om det jag fick se av Raša och hennes liv.

Jag som ofta känner att jag har svårt att engagera mig i filmkaraktärer kunde faktiskt göra det i Raša. Klumpen i magen när hon inser att provanställningen hon mot alls odds lyckats tjata sig till givetvis innebär att hon måste köra bil. Önskan att fly när arbetsledaren tycks ha spanat in just henne för samtalet som innebär att hon får sparken. Hopplösheten på arbetsfördelningen när jobbcoachen förslår att hon kanske skulle kunna jobba inom restaurangbranschen eftersom hon tidigare hanterat grönsaker.

Jag blev charmad av relationen mellan henne och fadern som kändes varm och innerlig. Samtidigt lägger den en enorm börda på henne eftersom pappan har en dålig rygg och de under långa perioder bara har hennes lön att leva på. I mötet med den svenska sjukvården måste hon agera både tolk och förmedlare. Pappan gör sitt bästa för att vara en förälder men lever samtidigt kvar i tron att mycket kan fixas med friterade bananer till efterrätt, som om hans dotter fortfarande var fem år istället för den huvudsakliga familjeförsörjaren.

Utan att ha alltför stor erfarenhet av genren upplever jag Äta sova dö som väldigt dokumentär. Kameran kryper ofta nära samt ger oss många och långa bilder från arbetet vid fabrikslinjen eller Raša på sin cykel. Ett bra tag satt jag faktiskt och funderade på om jag missuppfattat det hela och filmen verkligen var en spelfilm. Nyckelordet framför andra som dök upp i min skalle var ”vanlig”, vilket förstås säger mer om mig än den vanlighet filmen eventuellt ska förmedla.

Äta sova dö är vanlig på ett bra sätt eftersom den för mig i de allra flesta delar framstod som trovärdig. Särskilt samtalen och relationerna flyter lätt och ledigt mellan Nermina Lukač som Raša och de övriga i ensemblen, då inte minst som sagt med Milan Dragišić som spelar pappan. Trovärdig i alla de där små detaljerna som att kompisen Nickis hår alltid är lite småflottigt, att inte ens fyra personer på en svensk arbetsplats med samlade krafter på ett vettigt sätt kan kommunicera ett varselbesked eller att Raša inte är den typen som rakar benen.

Samtidigt är den också vanlig på ett mer negativt plan eftersom det inte händer så jäkla mycket utöver att Raša förlorar jobbet och sedan försöker hitta ett nytt. Hon går inte ned sig i alkoholism, börjar knarka eller dansa på den nedgångna go-go-baren. Pappas ryggvärk visar sig inte vara cancer och huset brinner inte ned, trots en motsträvig oljepanna. Det här gör att det som jag tidigare nämnde läggs en hel del tid på ”utfyllnadsbilder” om man så vill. Bilder som på olika sätt ofta får visa den öde avfolkningsbygden med igenbommade affärslokaler och övergivna dinosaurieparker. Parallellt med dessa finns tyvärr också scener som inte känns riktigt lika vanliga, snarare sökta och konstruerade.

Äta sova dö är långt ifrån en perfekt film men den fick mig engagerad och inte minst att börja fundera kring yrkeskategorier som jag hittills inte ägnat många tankar. Hur det till exempel känns att som arbetsförmedlingsanställd sitta och försöka intala mina klienter om att de har ”framtiden för sig” när de är mer eller mindre kroppsligt utslitna lågutbildade kvinnor som sannolikt har större chans att bli tagna som gisslan av bankrånare än att få ett nytt jobb.

Självklart är ni också nyfikna på vad de andra filmspanarna tyckte om Äta sova dö?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Annonser