Det gäller minsann att huvudet på skaft när man tittar på Boa vs. Python. Den ouppmärksamme skulle nämligen kunna luras tro att detta skulle vara en wrestlingfilm, då den inleds med en match mellan två maskbeklädda herrar vid namn Boa och Python. Men här har vi att göra med de klurigaste av manusförfattare (Chase Parker och Sam Wells), för samtidigt som wrestlingmatchen pågår i Atlantic City får vi följa en lastbil på färd genom USA. Helt plötsligt börjar en massa alarm blinka, man stannar lastbilen för att återigen söva vad det än är som finns i lastbilen (vi förstår dock att det är väldigt stort) men till ingen nytta.

Det som inom kort bryter sig ut ur den (när allt kommer omkring) inte särskilt säkra lastbilen är självfallet en gigantisk pythonorm. Den sprängladdning som dess “skötare” på något sätt tydligen tänkt försöka fästa på ormen för att därmed spränga den i bitar hamnar istället under en av följebilarna. Till olycksplatsen kommer FBI-agenten Sharpe som snart inser att han behöver extra hjälp, vilken kommer i, extremt välskapt ska tilläggas, form av marinbiologen Monica Bonds (”Get me Monica Bonds!”) och herpetologen Dr. Emmett.

Grejen är att Dr. Emmet har fött upp en lika gigantisk boaorm (av låtsasarten Scarlet Queen) medan Monica har utvecklat biologiska hjärnimplantat som ger visuell feedback till en monitor. Den briljanta planen är att låta boan Betty spåra och helst också döda den gigantiska (men diskriminerande namnlöse) pythonormen medan man kan övervaka hennes rörelser. Att ingen tycks ifrågasätta blotta existensen av inte bara en, utan två, ormar lika stora som tvåsläpslångtradare får väl ses som symptomatiskt för den här typen av film.

Men detta är naturligtvis inte tillräckligt komplicerat i sig – våra orädda manusförfattare låter också ett gäng skjutglada jägare (ursprungsbeställare av pythonormen) försöka ta hand om den slingrande faran.

Boa vs. Python gör förvisso ett rätt bra jobb med att inte ta sig själv på alltför stort allvar, men när man nu ändå har exempelvis Lake Placid att jämföra med är det rätt uppenbart att regissör David Flores inte haft tillgång till vare sig Steve Miners resurser eller talang. Som fejktrailer hade den antagligen kunna vara hysteriskt rolig, nu sitter man mest och tycker att det är lite synd att filmteamet fick en chans att under 90 minuter dra ut på vad som aldrig borde ha sträckt sig över 4.

Effekterna är föga förvånande fruktansvärt dåliga och många karaktärer har opåkallade brytningar, vilket får sin naturliga förklaring i och med att filmen spelades in i Bulgarien. Efter ungefär 10 minuter får vi en hel del, handlingsmässigt sett, fullkomligt meningslös nakenhet men har man nu en gång fixat en Playmate of the year (Jaime Bergman med tänder som uppolerat porslin) och en centerfoldtjej (Angel Boris som uppenbarligen är väldigt stolt över sin platta mage) måste detta naturligtvis utnyttjas. Annars kommer säkert revisorerna med kritik mot dålig kostnadseffektivitet. (Vadå, det är väl sådant revisorer ska slå ned på?!)

I slutänden är jag nästan lite besviken på att det aldrig förekom ett enda ”Watch this python”-skämt men å andra sidan både morrar och vrålar ormarna i vildsint raseri samt ger ifrån sig slemmiga krypljud där de ringlar fram.

What was that? Självklart har vi snake-o-vision!

Annonser