Sheriffen vid Sobek Lake suckar att springbreak är ”busy season”. Inte nog med att han ska hålla reda på så att de frihets-, öl- och marijuanaberusade tonåringarna inte kör båtar på fyllan eller drunknar i onödan. Han måste också ge sig ut i helikopter för att leta efter försvunna fiskare, vilka inte lämnat mer än en enstaka hand efter sig.

Åtta av de frihets-, öl- och marijuanaberusade tonåringarna är än så länge lyckligt ovetande om att ”the creature of lake Sobek” är mer än en vandringsmyt som ortsborna skrämmer sina barn med. Men den frostiga och klart stämningssänkande relationen mellan Claire och Brady (ett resultat av att Claire förstått att Brady varit otrogen med den slampiga Sunny) är snart bortglömd när en i gänget är spårlöst försvunnen och båten samtidigt attackeras av en gigantisk krokodil.

Ja, ni ser rätt. Det är springbreak, fylla och sex. Det är dessutom springbreak vid en sjö, vilket per definition innebär läskiga-djur-under-vatten. Och som tungfotad grädde på skräckmoset finns i Crocodile alla klassiska karaktärer närvarande: ordentliga tjejen, ordentlige killen, prinsessan, korkade kompisen, comic relief-killen och den nästintill namnlöshet anonyme killen som kan offras utan att publiken säger emot. Har Joss Whedon ett finger med i spelet? You wish!

På ett sätt har jag full förståelse för att Tobe Hooper fortfarande försöker vila på (väldigt) gamla lagrar och få igång diverse Texas Chainsaw Massacre-projekt. Samtidigt är det svårt att inte tycka att karln också borde vara kapabel till att ta en hint – alla filmer som han varit ansvarig för sedan Poltergeist kan ju inte ha floppat enbart tack vare inblandning från femtielva olika manusförfattare och klåfingriga producenter. Han är som en amerikansk realitydeltagare som tagit tanken om att allt går så mycket bättre om man vägrar att erkänna ett nederlag lite för långt. Det finns en punkt när det kanske är dags att inse faktum: det är faktiskt dig det är fel på, inte omständigheterna. Lägg ned!

I just det här fallet kan Hooper förvisso inte lastas för ett mer slappt än korkat manus (om man bortser från närvaron av det fjälliga monstret till att börja med förstås, plus att man försökt dra i med lite haunted house-vibbar), men utförandet är lika hafsigt som från en åttaåring som är satt att städa sitt rum och följdriktigt hivar in allt skräp i garderoben. Händelseutvecklingen är i och för sig förhållandevis enkel, men det ställer ju än högre krav på stämningen och där misslyckas Crocodile kapitalt. Den erbjuder croc-o-vision vid ett enda tillfälle, så det gör varken till eller från utan känns mest påklistrat. Filmen försöker sig också på ett par halvhjärtade jump scares som inte ens skulle öka hjärtfrekvensen hos en nervös åttioåring utrustad med koffeintabletter.

Det enda som ger oss någon som helst ledtråd till att vi borde börja bli skraja är den ”olycksbådande” musiken som ackompanjerar de annars glatt badande ungdomarna. Etableringen av karaktärer och relationer är klumpig för att uttrycka det milt och de scener som försöker sig på detta blir alldeles för utdragna. I de fall scenerna innehåller dialog är den oftast styltig och forcerad och det enda sätt som finns för att markera att alla är rädda tycks vara att låta dem skrika åt varandra.

Behöver jag tillägga att effekterna var usla?