Komodo (1999)

När man började importera komodovaraner (eller “komododrakar” som de kan heta på engelska) till västerländska djurparker visades ibland en film av deras beteende i frihet vid inhägnaden. De fantasieggande gigantiska ödlorna var nämligen så orörliga i fångenskap att det bästa sättet att uppamma lite intresse för dem hos djurparksbesökarna var att visa hur de ”egentligen” betedde sig.

Kanske borde de här djurparkerna ha siktat på varaner som fötts upp i USA istället? De ägg som dumpas i Sydcarolina orsakar nämligen inte bara en veritabel invasion av livsfarliga ödlor på en av de små öarna som kantar Atlantkusten, de är smarta och snabba också.

Vilket femtonårige Patrick upptäcker den hårda vägen. Han kommer med familjen till deras vanliga sommarviste, men inom 24 timmar är både mamma, pappa och hunden Buster uppätna och Patrick mer eller mindre katatonisk. Ett år efter händelsen vill psykiatrikern Victoria Juno försöka läka gossens trasiga själ (för visst måste hans prat om monster vara en projicering för något annat helt annat?) genom att åka tillbaka till ön.

Trots en motvillig faster eller moster (det blir aldrig uttalat vad) åker man tillbaka till ön som efter att familjen försvann helt tagits över av ett oljebolag. De välkomnar inte inkräktare och därför måste man smyga lite med sin närvaro, ett smygande som inte hindrar att de tre (Patrick, Victoria och moster/faster) tilldrar sig en viss ovälkommen uppmärksamhet. Det visar sig att oljebolaget delar ön med rovgiriga och enorma ödlor som i det ödsliga habitatet börjat bli rejält hungriga.

Hur jag än försöker kan jag inte hitta särskilt många rena fel med Komodo. Rent biologiskt har man hanterat ödlorna ganska rättvist – även om det är ovanligt kan de bli tre meter långa och väga drygt 150 kilo. Mer än nog slagskämpe för en vuxen man med andra ord. Och även om de oftast siktar in sig på en lättäten kadaverdiet kan de jaga levande byten om det kniper och komma upp i hastigheter av 20 knyck på korta sträckor. Oväntat nog har emellertid filmen avstått från att ta fasta på hur varaner, för att kunna hetsäta ännu snabbare, kan trycka ned käket i svalget med hjälp av en stadig trädstam. Så när anacondorna inte ligger inne på ätstörningsklinikerna ockuperas de alltså av varaner istället?!

Möjligen skulle man kunna ifrågasätta oljebolagets behov av att hålla sin utrotningsjakt hemlig. Förvisso står komodovaranen på IUCN:s röda lista över hotade arter, men den är ju knappast inhemsk i USA så några högre röster för dess bevarande just på ön har jag svårt att tänka mig. Däremot skulle ödlorna säkert inte behöva skjutas på grund av sin attackbenägenhet om bolaget bara skulle kunna tänka sig att slänga ut ett par kokadaver lite nu och då.

Dessutom får man intrycket av att handlingen någonstans på mitten är på väg i någon slags hemlig mutationsriktning – håller bolaget kanske på med förbjudna experiment för att lösa oljekrisen? Jägaren tittar på vad som tycks vara en tom fälla och konstaterar olycksbådande ”They’re getting smarter”. Men när allt kommer omkring verkar det ändå bara handla om ovanligt stora, ovanligt försigkomna och ovanligt hungriga ödlor.

Problemet är snarare att filmen inte förmår engagera på något plan. Man tycker inte synd om Patrick trots uppkäkad jycke, man lider inte med Victoria när hon anfäktas av tvivel över sin själahelande förmåga och man biter inte på naglarna när ödlorna kommer allt närmare. Det mest intressanta med den blir istället att Jill Hennessy, som spelar Victoria, skulle kunna vara röststandin för Jodi Foster. Jag svär, det låter kusligt likt och hon har även anammat en hel del av Jodis rörelsemönster.

Komodovaraner är intressanta nog i sig. Se hellre en välproducerad naturfilm om de indonesiska drakarna än Komodo.