Lake Placid (1999)

Ok, så att stöta på krokodiler i Burundi eller Australien (oh, just you wait…) är kanske inte så förvånande, låt vara att exemplaren ibland blir orimligt stora. Men i Maine?! Därför är det kanske inte så konstigt att när sheriffen Hank Keough får dra upp endast överkroppen av sin nyss levande dykare ur Black Lake, tror han att tanden man hittar inbäddad i vad som finns kvar av kroppen har fossilt ursprung.

Det är på grund av denna tand som paleontologen Kelly Scott kommer till vildmarken. Hon är en ren skrivbordsnissa men fick uppdraget mest för att hennes chef ville ha sitt gamla vänsterprassel ur vägen innan han körde igång på allvar med sitt nya (Kellys bästa vän och kollega). Kelly kan emellertid snabbt konstatera inför en förbryllad Hank och viltvårdaren Jack Wells att tanden inte alls är ett fossil utan bör ha kommit från en högst levande reptil. Till sällskapet sluter sig också Hector Cyr, en excentrisk krokodilälskare. Det dröjer nämligen inte särskilt länge innan det står bortom allt tvivel att sjöns invånare är en redigt stor killer croc.

Efter denna introduktion av de huvudsakliga karaktärerna fortsätter Lake Placid enligt ganska sedvanliga djur-i-vatten-skräckfilmsmönster — folk ramlar i vattnet, krokodilen tycks finnas i närheten, ska de hinna rädda armar och ben? Vad som ändå gör att den här filmen i viss mån höjer sig över genomsnittliga djurskräckisar är ett riktigt bra manus (av David E. Kelley som också producerade) som snabbt men välavvägt, utan onödiga utläggningar, etablerar karaktärer och plot. Som vanligt har man inledningsvis varit restriktiv med att visa upp monstret och som vanligt funkar det bäst så länge man använder sig av jump scares. Å andra sidan tycker jag nog att effekterna (av Stan Winston), utom i ett par scener, håller förvånansvärt bra med tanke på att filmen har drygt tio år på nacken. Framförallt den korta men titaniska kampen mellan land- och vattenrovdjur (you’ll see what I mean…) är lika briljant som den är snygg, halsbrytande och rolig.

För det här är en film som också klarar av sina humoristiska element utan att dessa förtar spänningsmomenten (till skillnad från Anaconda som mest bara var rolig). Primärt är det den ironiskt färgade buddy-relation mellan Brendan Gleesons Hank och Oliver Platts Hector som är den stora behållningen i detta avseende. Platt är en svår skådis som allt som oftast spelar över bara lite för mycket, men som krokodildyrkande mytologiprofessor funkar han riktigt bra. Scenen när Hector anländer till lägret är faktiskt något av en liten pärla: en oväntad helikopter och musik som antyder är här kommer värsta Indiana Jones-karaktären. Och är det något Platt inte har så är det någon som helst likhet med en ung Harrison Ford på toppen av sin karriär och karisma.

Men om manuset har lyckats med humorn är det inte lika bra bevänt med kärleken. Gnistan mellan Jack (Bill Pullman) och Kelly (Bridget Fonda) känns mer påklistrat pliktskyldig än spontan Inte minst Pullmans snustorra uppenbarelse gör absolut ingeting för att få igång den. Missförstå mig inte, han är ofta bra i den här typen av roller (som i ID4) där han ska vara rakryggad och hederlig; men särskilt spännande, det blir han aldrig.

Och så kan jag ju inte låta bli att ändå reta mig lite på karaktären Kelly. Ja, hon ska vara en stel typ som aldrig varit utanför sitt museum och som hatar allt vad vildmark heter med myggor och fästingar och tält. Just i det avseendet funkar Fonda helt ok, hon klarar den typen av humor, men varför måste det vara just den kvinnliga karaktären som skriker (ständigt detta skrikande…) halsen ur sig när det dyker upp något läskigt eller äckligt?! Inte ens den kvinnliga vicesheriffen får göra så värst mycket mer än att stå och se orolig ut medan männan tar itu med saker och ting.

Det som räddar Lake Placid från total katastrof i detta avseende är Betty Whites lilla mormorsfigur som bjuder på kakor och ser allmänt rar och ofarlig ut men som har mer cojones i sin ena lillfingernagel än Fonda någonsin vågat drömma om. Av någon anledning blir repliker som denna extra guldiga när de hoppar ur munnen på en vithårig tant: ”If I had a dick, this is where I would tell you to suck it”.

Annons