Anaconda (1997)

Jag minns att jag första gången åsåg Anaconda (på bio, icke desto mindre!) med en viss förundran. Här hade man med hjälp av hyfsat kända skådisar (men en relativt okänd regissör) försökt blåsa liv i den klassiska monstergenren. Med dagens relativa överflöd av nyproducerade filmer av den här typen ska man komma ihåg att detta var ett par år innan The Asylum skulle komma igång ordentligt och fyra år innan Sci Fi Pictures körde på med sin verksamhet.

Vad vi har framför oss är alltså Jennifer Lopez och Ice Cube som inte bara måste försvara sig mot kolossala anacondor (minst 20 meter långa), utan också den illistige Jon Voight. I mindre roller ser vi dessutom både Danny Trejo och Owen Wilson.

Filmens kanske mest besynnerlige karaktär, antropologprofessorn Cale, porträtteras av en Eric Stoltz som antingen hade viktigare saker för sig eller blev hastigt sjuk. Hans samlade screen-time uppgår nämligen till ungefär tio minuter, men det är å andra sidan tio minuter som manusförfattarna Hans Bauer, Jim Cash och Jack Epps Jr. utnyttjar till max genom att låta hans närvaro ursäkta en av de mest flagranta Deus Ex Machina-lösningar jag någonsin sett. Förvånansvärt nog upplyser IMDb att de två senare missdådarna faktiskt också varit ansvariga för riktigt bra filmer som Top Gun, Turner & Hooch och Dick Tracy. Nå, man kan inte lyckas jämt.

Effekterna är föga förvånande halvdana i bästa fall (även om övriga produktionsvärdet är acceptabelt), vilket antyds av Razzie-nomineringen till det animatroniska anacondahuvudet i kategorin ”Worst New Star” och ”Worst Screen Couple”, då tillsammans med Jon Voight. Tillstymmelser till biologisk trovärdighet passeras redan när filmens inledning slår fast att arten är så djävulusiskt glupsk att ormarna gladeligen hostar upp ett nyligen svalt byte (en ätprocess som dessutom tycks ta max sex sekunder) för blotta nöjet att äta en gång till. Så det är därför det är så svårt att få ätstörningsvårdplatser idag?! Alla anacondor är alltså bulemiker? Well, sant eller inte ger det givetvis möjlighet till ett par slajmfyllda scener.

Dessutom är anacondor på över sju meter extremt sällsynta och även om det funnits rapporter om ormar över tio meter har man aldrig kunnat verifiera dem. På grund av sin tyngd (boaormar är längre, men lättare) uppehåller de sig antingen i eller i närheten av vatten. Att en tjugometersorm skulle kunna uppnå hastigheter (eller för den delen resa halva kroppen upp i luften) som antyds i filmen är ett faktum som närmast puttar Anaconda över skräckfilmsgränsen och in i fantastikterritoriet.

Men kan man nu bortse från allt vad logik och trovärdighet heter, kan jag inte komma ifrån att Anaconda faktiskt är ganska underhållande. Filmen har en självdistans, särskilt understruken av Voights prestation (neddragna mungipor-galore!), som känns rätt befriande. Av någon anledning börjar jag misstänka att det kanske är inom detta område (hur översätter man tongue-in-cheek till svenska?) som dessa nutida monsterfilmer har sitt starkaste fäste. Renodlade skräckfilmer tycks nämligen vara svåra att åstadkomma.