Alligator II: The Mutation (1991)

Det finns en gammal sketch från Saturday Night Live som med all önskvärd tydlighet illustrerar varför folk måste bete sig korkat i skräckfilmer. Tonåriga tjejen och killen är ensamma hemma för lite grovhångel när de hör ett konstigt ljud nere i källaren. Livrädda söker de skydd hos grannen medan de ringer polisen, vilka anländer och prompt arresterar den lurpassande yxmördaren. Resultat: ingen spänning, inte en skymt av skräckkänslor.

Lite åt det hållet är även Alligator II. Polisen David Hodges lyckas med hjälp av sin forskande hustru Christine snabbt identifiera dråparen i den konstgjorda sjön som en nedspolad alligator av numera oanade mått. Anledningen till tillväxten måste förstås vara illegal dumpning av gifter. Särskilt adrenalin som med all säkerhet inte bara gjort reptilen stor, utan också ovanligt agressiv och dessutom i princip odödlig.

Även om borgmästaren, vilken givetvis befinner sig i fickan på Vinnie Brown, (den lokale byggherren och giftdumparen ska det förstås också visa sig), försöker sätta käppar i hjulet är polischefen på Hodges sida. Snart kallas även ett antal professionella alligatorjägare in, välvilligt ackompanjerade av obligatorisk hillbilly-musik.

Det mesta går alltså hyfsat enligt planerna i Alligator II när Ramons efterföljare väl har dykt upp och börjat tugga i sig fiskare och luffare. Eller i alla fall lite väl enkelt, för något är det som gör filmen rätt platt och ospännande. Nästan mer av action än skräck eftersom filmen effektivt dödar själva skräckmomentet omgående. Man har heller inte lagt två strån i kors för någon karaktärsutveckling. Ett strå var har dock Hodges och hans nya partner Rich fått sig till del.

Hodges introduceras genom att han äter frukost till en extremt kärleksfull födelsedagshälsning från fru (spelad av ingen mindre än veteranen Dee Wallace) och son, vilken enbart fyller funktionen att visa att polisen är en schysst kille. Partnern får kyssa borgmästarens dotter (som han raggat upp med den odödliga repliken ”You’ve got a great ’backyard’”. Cue obligatorisk sensuell saxofonmusik) efter en öppenhjärtig bekännelse av barndomstrauman varvid det förväntas att vi ska sitta som på nålar när han riskerar att bli alligatorföda.

Vinnie Brown får i sin tur kvalificera sig själv till alligatorkrubb numero uno genom att hela tiden uppträda ohyfsat och skrika på folk.

Som vanligt finns det förstås ett visst humoristiskt värde i att man försöker få en konstgjord sjö på kanske 50 gånger 50 meter att framstå som Lake Erie, smockfull med fisk innan den förgiftades. Särskilt som denna sjö är tillhåll för ett synnerligen slätstruket hispanic-gäng som desperat försöker låtsas att de är tuffast på plan. Men Hodges, som är ”Solo Lobo”, grabben hela dan, respekterar de förstås.

Likaledes måste man le lite överseende åt ”effekterna” vilka består av (1) en styck riktig alligator inklämd i små kloakmodeller likt en fet råtta i en hushållspappersrulle för att framstå som enorm, (2) en styck lössvans av fullriggarmastmått samt (3) ett styck glappande käkar som smidigt glider fram över marken (skulle faktiskt kunna härstamma från det elva år äldre originalet) när illdådaren ska meja sig igenom den obligatoriska slutfestansamlingen av folk.

Men när monstret, som efter att ha svalt en dynamitladdning är en ”walking bomb”, avpolletterats medelst raketgevär av Solo Lobo och han med sin kvinna vid sin sida mottar folkets jubel kvarstår bara det faktum att Alligator II kom att bli en av de tristaste filmerna i det här Halloween-temat. Och det vore väl synd att säga att det direkt svämmat över av kvalitetsfilm.

4 reaktioner till “Alligator II: The Mutation (1991)”

  1. …fast å andra sidan känns det som att det här är precis som ett tema om detta ska vara! Med fokus på det som inte är så…eh…bra… 😉

    Underhållande värre när man också kan lyfta fram alla de galna ingredienser som verkar gå igen i ALLA filmer… (giftdumpning, puckade borgmästare och helylle-Joe-killen tex…. 🙂 )

  2. Just djurskräckfilmer verkar dra till sig en massa skit av någon anledning 😉 Japp, den enfaldige borgmästaren/företagsledaren måste finnas på plats.

  3. Se där en festival till 🙂 Den här verkade dock vara lite bättre. Dee Wallace, saxofon och hillbillymusik är en kombination som verkar lite lockande 😉

  4. @Filmitch: Att vara lite bättre är Humanoids… är faktiskt ingen större prestation. Ge den en chans om du törs, men den var som sagt ganska tråkig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.