Alligator II: The Mutation (1991)

Det finns en gammal sketch från Saturday Night Live som med all önskvärd tydlighet illustrerar varför folk måste bete sig korkat i skräckfilmer. Tonåriga tjejen och killen är ensamma hemma för lite grovhångel när de hör ett konstigt ljud nere i källaren. Livrädda söker de skydd hos grannen medan de ringer polisen, vilka anländer och prompt arresterar den lurpassande yxmördaren. Resultat: ingen spänning, inte en skymt av skräckkänslor.

Lite åt det hållet är även Alligator II. Polisen David Hodges lyckas med hjälp av sin forskande hustru Christine snabbt identifiera dråparen i den konstgjorda sjön som en nedspolad alligator av numera oanade mått. Anledningen till tillväxten måste förstås vara illegal dumpning av gifter. Särskilt adrenalin som med all säkerhet inte bara gjort reptilen stor, utan också ovanligt agressiv och dessutom i princip odödlig.

Även om borgmästaren, vilken givetvis befinner sig i fickan på Vinnie Brown, (den lokale byggherren och giftdumparen ska det förstås också visa sig), försöker sätta käppar i hjulet är polischefen på Hodges sida. Snart kallas även ett antal professionella alligatorjägare in, välvilligt ackompanjerade av obligatorisk hillbilly-musik.

Det mesta går alltså hyfsat enligt planerna i Alligator II när Ramons efterföljare väl har dykt upp och börjat tugga i sig fiskare och luffare. Eller i alla fall lite väl enkelt, för något är det som gör filmen rätt platt och ospännande. Nästan mer av action än skräck eftersom filmen effektivt dödar själva skräckmomentet omgående. Man har heller inte lagt två strån i kors för någon karaktärsutveckling. Ett strå var har dock Hodges och hans nya partner Rich fått sig till del.

Hodges introduceras genom att han äter frukost till en extremt kärleksfull födelsedagshälsning från fru (spelad av ingen mindre än veteranen Dee Wallace) och son, vilken enbart fyller funktionen att visa att polisen är en schysst kille. Partnern får kyssa borgmästarens dotter (som han raggat upp med den odödliga repliken ”You’ve got a great ’backyard’”. Cue obligatorisk sensuell saxofonmusik) efter en öppenhjärtig bekännelse av barndomstrauman varvid det förväntas att vi ska sitta som på nålar när han riskerar att bli alligatorföda.

Vinnie Brown får i sin tur kvalificera sig själv till alligatorkrubb numero uno genom att hela tiden uppträda ohyfsat och skrika på folk.

Som vanligt finns det förstås ett visst humoristiskt värde i att man försöker få en konstgjord sjö på kanske 50 gånger 50 meter att framstå som Lake Erie, smockfull med fisk innan den förgiftades. Särskilt som denna sjö är tillhåll för ett synnerligen slätstruket hispanic-gäng som desperat försöker låtsas att de är tuffast på plan. Men Hodges, som är ”Solo Lobo”, grabben hela dan, respekterar de förstås.

Likaledes måste man le lite överseende åt ”effekterna” vilka består av (1) en styck riktig alligator inklämd i små kloakmodeller likt en fet råtta i en hushållspappersrulle för att framstå som enorm, (2) en styck lössvans av fullriggarmastmått samt (3) ett styck glappande käkar som smidigt glider fram över marken (skulle faktiskt kunna härstamma från det elva år äldre originalet) när illdådaren ska meja sig igenom den obligatoriska slutfestansamlingen av folk.

Men när monstret, som efter att ha svalt en dynamitladdning är en ”walking bomb”, avpolletterats medelst raketgevär av Solo Lobo och han med sin kvinna vid sin sida mottar folkets jubel kvarstår bara det faktum att Alligator II kom att bli en av de tristaste filmerna i det här Halloween-temat. Och det vore väl synd att säga att det direkt svämmat över av kvalitetsfilm.