Hur förvandlar man på enklaste möjliga sätt ett antal bleeding heart liberals, vilka inte bara bryr sig om djur och natur utan också har invändningar mot dumpning av radioaktivt avfall, till mordiska galningar som skrattar hysteriskt medan de blir nedskvätta av blodet från den varelse de bara dagar innan svor att beskydda med sina liv? Eller i alla fall svor att skicka polisen på dem som försökte skada det skyddsvärda objektet.

Man skickar en monstruös krokodil på dem, förstås! En sådan där som börjar lite försiktigt med att knapra i sig en hund och en anonym tjej som man knappt ens hunnit lära sig namnet på. Förlusten av tjejen och hunden kan nämligen knätofsgänget ta, på samma sätt som de kan ta uppkäkandet av den icke-vita lokalbefolkningen, men när en av de fina eko-killarna försvinner ned i det omättliga gapet, då är det no more mr. Nice Guy!

Jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till Killer Crocodile. Det här var så jäkla uselt. Och då inte uselt på det ändå rätt underhållande svindlade sättet som Alligator People gav upphov till med sin skruvade historia. Manuset går helt enkelt ut på att det allt fåtaligare eko-gänget åker uppför floden (förlagd i ett icke namngivet tropiskt land) och nedför floden och med jämna mellanrum befinner sig i blötan för att mer eller mindre hysteriskt försöka kava sig tillbaka i båten.

Vilket inte spelar någon större roll eftersom monstret för dagen inte har några som helst problem med att slå sig rakt igenom ett bastant träskrov när manuset så kräver. Eller för all del tugga i sig en brygga som den vore gjord av tändstickor.

Vilket inte heller spelar någon större roll eftersom det ibland räcker med att killerkrokodilen helt lätt touchar en båt för att den ska börja gunga vilt och den karaktär som för tillfället står på menyn handlöst ska kasta sig i vattnet (eftersom båten aldrig lyckas gunga så mycket att man med någon som helst trovärdighet i behåll ska kunna trilla i).

När det inte räcker kan man alltid hoppa på den simmande krokodilens rygg och försöka hugga den med ett spett. Och det måste vara en särskild sorts självhäftande reptil, för när den sjunker följer huggaren med som om han satt fast. Efter ett tag bubblar det upp lite rödfärg till ytan. Det är sannerligen en livsfarligt mordisk best vi har att göra med.

Hur osannolikt det än kan verka var produktionsvärdet i en film som Sssss astronomiskt mycket högre än här. Jag svär, man ser käkskarvarna när det stelögda odjuret ska plöja sig fram genom vattnet (ett par framtassar har man också lyckats knåpa ihop). Dess offer får mer eller mindre självmant kasta sig in i gapet där någon, efter ett strategiskt placerat klipp, hällt ut ett par liter fejkblod medan något slappt hänger i de distinkt statiska käftarna.

Varför man ens brydde sig om den extra historietwisten med det radioaktiva avfallet förblir en gåta, för det är inget som kopplas med någon särskild emfas till djurets abnorma storlek. Inte heller det faktum att korrumperade ämbetsmän försöker skyla över de första dödsfallen eftersom de är i samma säng som den som sköter dumpandet. En man som förövrigt obegripligt nog hela tiden refereras till som en ”journalist”.

Killer Crocodile ståtar med en italiensk regissör som har utfört större delen av sin regissörsgärning (bland annat Karate Warrior 1-6) under pseudonymen Larry Ludman, Richard Crennas son Anthony (vilken gick vidare till paradroller som ”paramedic” i Predator 2) och krigsfilmsveteranen Van Johnson. Samt kompositören Riz Ortolani vars tilllhörighet till en organisation med akronymen DEAF säkert skulle kunna äga sin riktighet om det inte vore för att han helt uppenbart har kunnat lyssna sig till vad John Williams gjorde i Jaws och sedan försökt göra samma sak.

Jag hoppas innerligt att jag i och med det något olyckliga valet av Halloween-tema inte ska behöva skrapa botten på monstertunnan mer än vad Killer Crocodile innebar, men det ligger trots allt ett par filmer kvar och skvalpar där inne. Den som lever får se.

Annonser