Joyce Webster kunde inte vara lyckligare. Här sitter hon framför en dukad middag, komplett med champagne, på tåget som ska ta henne och hennes nyblivne make Paul till deras framtida liv tillsammans. Stunden blir desto rikare eftersom Paul tillfrisknat remarkabelt hastigt från en svår flygplanskrasch. Men ett telegram får Paul att mulna betänkligt och vid nästa station kliver han helt sonika av tåget, försvinner bort från perrongen och lämnar den nyblivna hustrun åt sitt öde (och en tom kupé).

Joyce kan inte bara rycka på axlarna och gå vidare till nästa karl, utan ägnar istället all tid att söka efter Paul. Till slut har hon snokat reda på en gammal adress djupt inne i Louisiana-träsken, men den äldre kvinnan som nu bebor huset är inte särskilt frikostig med information. Joyce måste dock stanna över natten och trots att hon lovat att hålla sig inne på sitt rum kan hon inte låta bli att tassa ned till vardagsrummet när hon hör pianospel mitt i natten.

Pianisten, som är iklädd en trenchcoat, hinner fly från Joyce men inte utan att lämna bakom sig fuktiga pianotangenter och leriga skoavtryck. Vem är den mystiske mannen som inte vill visa sitt ansikte? Och vad pysslar egentligen läkaren och den äldre kvinnan med för experiment där ute i träsket som inbegriper radioaktivt material?

The Alligator People är som synes en vanlig jäkla B-skräckis så döm min förvåning när filmen visar sig vara riktigt stämningsfull. Jag tror att det till viss del beror på en enkel ramhandling, där vi får stifta bekantskap med Joyce (som här kallas Jane), när hon arbetar som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Två läkarkollegor samtalar om den unga kvinnan – ”she almost appears perfectly normal”. Vår nyfikenhet väcks, vad är det för fel på Joyce, exakt hur galen är hon? Under hypnos får hon så berätta sin historia som utgör den huvudsakliga berättelsen.

Men framförallt är stämningen avhängig av att filmen väl utnyttjar den olycksbådande karaktären i träskmarkerna. På väg från järnvägsstationen till det gamla huset kommenterar Joyce ”It’s so primitive” varpå hennes krokhandsförsedde chaufför Mannon replikerar ”Yeah, and deadly!” Det är huggande alligatorer (varför tror ni Mannon är utrustad med en krokhand?), lera, kvicksand och krälande ormar. Omgivningen är dödligt farlig, samtidigt som den enligt läkaren Lorimer utgör ”the cradle of life” och är full av helande potential. Problemet är bara att Lorimer försöker leka gud med dessa helande krafter, något som vi ju vet är dömt att slå tillbaka.

Helt ointressant torde heller inte rollistan vara i det här sammanhanget, den tycks snarare vara ovanligt påkostad för den här typen av B-film. Regissören Roy Del Ruth var en veteran som börjat sin karriär tillsammans med Mack Sennett men vars storhetsperiod i och för sig tycks ha varit över i och med mitten av 40-talet. Beverly Garland som Joyce skulle framförallt komma att bli ett välkänt TV-namn och Mannon spelas av ingen mindre än Lon Chaney Jr.

Dock håller stämningen bara till en viss gräns. Till slut befinner vi oss föga förvånade i en situation där en halvdan alligatormask inte riktigt hänger ihop med resten av alligator”skinnet”, vilket dessutom korvar sig betänkligt i armhålorna. Men när en film har nått den aktningsvärda åldern av drygt femtio år är man betydligt mer förlåtande inför den typen av missar, de antar snarare något man känner en viss ömhet inför.

Annonser