Helt i enlighet med devisen ”man tager vad man haver” har vi här gilaödlan, USA:s enda giftiga ödla (i och för sig en av de få giftiga ödlorna i hela världen), en före detta effektmakare som velat testa på regissörsyrket samt ett oanvänt manus till en bilburen-ungdom-film. Ta-daaa: The Giant Gila Monster.

En olycksbådande VO inleder filmen med att dånande förkunna att i natur så ödslig att den tycks övergiven av gud själv lever gilaödlorna. Och eftersom de får vara ifred ute i obygden finns det ingen som kan veta hur stora de kan växa sig. Omnious…

Nå, ödsligare är inte landskapet vi sedan får se, än att det är lämpligt för lite ”par-parkering”, if y’all know what I’m sayin’. Plötsligt ser tjejen något genom fönstret, skriker som en mistlur, en enorm kloförsedd tass kommer emot oss och bilen rullar nedför en brant. Och på det lokala fiket väntar gänget förgäves på Pat och hans flickvän. Omnious…

Historien fokuseras nu på den redobogne Chase Winston som inte bara sliter i sitt anletes svett på bilverkstaden, utan dessutom försöker hjälpa sin sjukliga lillasyster (klassiskt ömklig med benskenor) och dessutom studerar till ingenjör via korrespondenskurser. Det är bara gamle surgubben Wheeler som är övertygad om att Chase är bad news.

Allt fler bilar hittas i ravinerna som omger vägnätet, men utan något som helst spår av vare sig passagerare eller förare. De enda som säger sig ha sett något är mer eller mindre spritindränkta och kan bara mumla något om lila ränder. Till slut tar sheriffen hjälp av en zoolog som intygar att om hypofysen ballar ur finns det ingen hejd på vad tillväxthormoner kan åstadkomma. Omnius…

The Giant Gila Monster hade som sagt nästan kunnat platsa i det gamla The Fast and the Furious-temat – det är en hot rod-film påbyggd med en gilaödla som får gå loss på Märklintåg och Dinky Toys-bilar samt lite hederligt nitroglycerin.

Faktum är att The Giant Gila Monster är så mycket en hot rod-film, att själva monstervinkeln känns väldigt malplacerad. Vi har som sagt den (givetvis rike) surgubben Wheeler som vill tvinga sheriffen att arrestera Chase för diverse småsaker men som ii slutänden får lära sig en nyttig läxa. Vi har Chase som förutom att vara värsta svärmorsdrömmen dessutom ges chans att visa att han kan sjunga. Och ingen farlig rock ’n roll här inte, Chase ackompanjerar sig själv på banjo medan han trakterar sina kvinnor (mor, lillasyster och flickvän) med en käck låt om Gud och barnskratt.

En främling som Chase hjälper visar sig förstås vara en känd DJ, som inte bara ger Chase chans att spela in en skiva utan dessutom kommer till gängets avslutande fest för att spisa plattor. Och för att göra det hela komplett finns här förstås också comic relief i form av lokala fyllot Old Man Harris, spelad av komikern Shug Fisher vars främsta kännetecken enligt Wikipedia var ”his ability to stutter at will and his bemused facial expressions”.

Det säger sig kanske självt att The Giant Gila Monster inte är en film man söker upp för att bli skrämd, vilket till viss del beror på monstret självt. Gilaödlan må vara giftig, men den måste liksom gnaga lite på sitt tilltänkta offer för att få in giftet i det. Det finns i princip inga dödsfall rapporterade som följd av gilabett, bortsett från de människor som snarare dött av primitiva behandlingar för gilabett. Ödlan är dessutom så långsam att den mest lever på ägg och kadaver. Och även om man placerat filmens gilaödla intill modeller för att få den att verka videunderligt stor, ser den till skillnad från exempelvis krokodiler helt enkelt inte särskilt hemsk ut.

Däremot lämpar sig filmen alldeles utmärkt för en dryg timmes mild underhållning tillsammans med lite popcorn en slö lördag. Eller ifall man är pank alternativt snål och har obönhörlig filmabstinens eftersom den tillhör public domain och därmed finns att avnjuta helt gratis på archive.org.