2004
Filmåren under 00-talet börjar nästan kännas binära, av eller på, inga mellanlägen. 2004 bjuder på så många bra filmer att det blir svårt att välja. Tre av dem är emellertid inte Coen-brödernas remake på Ladykillers, Wolfgang Petersens gudasanerade tolkning av IlliadenTroja – och Halle Berrys version av Catwoman. De hör snarare till kategorin what-the-hell-were-they-thinking?!

Många fina biografifilmer det här året och minst sagt spridda vad gäller huvudpersoner. Leo är tokrik, flygfixerad och excentrisk (rikingseufemism för knäpp) som The Aviator. Johnny försöker bekanta sig med små gossar och deras lungsjukdödsdömda mor utan allt för uppenbara pedofiltendenser i Finding Neverland. Liam bryter ny sexualitetsmark i Kinsey och Kevin gör detsamma, fast på ett lite mer personligt plan, i De-Lovely samtidigt som han skriver trevliga låtstumpar.

Edgar Wright fortsätter sin klättring mot absoluta toppen med zombiespoofen Shaun of the Dead. Referenshumor på hög nivå. Zach Snyder påbörjar en liknande klättring med en remake av Romeros Dawn of the Dead, förvisso även det en zombiefilm men kliniskt ren från alla spooftendenser. En annan Zach, efternamn Braff, visar att han inte bara är en rolig skådis utan också både kan skriva manus och regissera i myspysiga indie-debuten Garden State.

Två guldfilmer som kanske inte hör till samma seriösa fack som de på den nostalgifria listan. Jim Carrey äger i Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (“Hello, I’m going on a perfectly innocent ride in the country with my kids… whom I love.”), tillsammans med skrupelfria skurkar, fega vuxna och pasta puttanesca. På samma sätt äger Ron Perlman som behornad röding i Guillermo del Toros Hellboy (”Red means stop!”), tillsammans med coolaste skurken Karl Ruprecht Kroenen samt coolaste sidekicksen Liz Sherman och Abe Sapien.

Med andra ord var det inte helt lätt att kora årets bästa. Men i slutänden vann Jim Carrey, Kate Winslet, en egentligen enkel kärlekshistoria men berättad på ett oefterhärmligt klurigt sätt samt att Michel Gondry tvingades regissera någon annans manus. Jag talar förstås om Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Nostalgifria listan
Vera Drake
Mysterious Skin
The Assassination of Richard Nixon
Hotel Rwanda
Un long dimanche de fiançailles

Filmer som jag har kvar att se är bland annat Hauru no ugoku shiro (Det levande slottet), The Notebook och Der Untergang.

2005
Året bjuder på en klar vinnare, men sedan är det ganska långt till övriga klungan. Noah Baumbachs The Squid and the Whale vann stort i en omtitt, mest tack vare lysande skådespelarprestationer. Kanske borde jag se om Margot at the Wedding också? Någon omtitt för att veta att Christopher Nolan lyckats återuppväcka den hämnande läderlappen efter Joel Schumachers tappra försök till totalslakt behövdes emellertid inte för Batman Begins.

Ett antal trevliga sagofilmer, mer eller mindre barntillåtna. Som vanligt börjar man med den mest kända av C.S. Lewis Narniaböcker, The Lion, the Witch and the Wardrobe, när man ska återbekanta sig med den kristna allegorin. Tilda Swinton är magnifik som den vita häxan. Tim Burton tycks ha återhämtat sig efter Planet of the Apes och levererar technicolorgodis i Charlie and the Chocolate Factory. I min värld är Johnny en klart bättre candyman än Gene.

På den vuxnare sagosidan finns serieadaptioner istället för litteraturditon. Tilda Swinton hittar vi faktiskt också i trevligt mörka Constantine medan Natalie Portman försöker rasera brittiska diktaturer i V for Vendetta. En mindre lyckad saga är tyvärr Terry Gilliams The Brothers Grimm, alltför rörig för att funka.

Neil Marshall följer upp Dog Soldiers med extremt klaustrofobiska The Descent, men som vanligt funkar skräcken bättre innan monstren dyker upp. Fin sydstatsvodookänsla i The Skeleton Key och fullkomligt briljant retrokänsla i stumfilmen The Call of Cthulhu (samma gäng, tillhörande HP Lovecraft Historical Society, kom 2011 med The Whisperer in Darkness, även den filmad i Mythoscope-stil).

Så till den klara vinnaren. Bästafilmerna från 2004 och 2005 bevisar att jag inte är totalt immun mot romantiska filmer, men att jag däremot är jäkligt kräsen. Den här gången är det Ang Lees Brokeback Mountain som får mig på fall. Det räcker med att se Heath Ledger i slutscenen för att få en klump i halsen. Ingen egentligen komplicerad historia, men så väl förvaltad av alla inblandade.

Nostalgifria listan
Sophie Scholl
Capote
Hard Candy
Lady Vengeance
Sin City

Filmer som jag har kvar att se är bland annat Tsotsi.

Annonser