2002
Ett svårt år. Många underhållande storfilmer, men ingen som står ut som excellent. Exempel: Chicago, Spider-Man, Red Dragon, The Bourne Identity och Panic Room. Jag är i och för sig mycket förtjust i bägge tvåorna i de stora serierna som rullar under de här åren: Harry Potter and the Chamber of Secrets och The Two Towers. Steven Spielberg kommer med hela två ok filmer: Minority Report och Catch Me If You Can. Tompas framtidsdystopi tappar lite på slutet men har fram till dess en bra stämning, pluspoäng för Peter Stormares undergroundkirurg. Leo och Tompa #2 matchar i sin tur varandra fint, BOATS-historien är helt otrolig och 60-talskänslan är skön.

Värt att notera är Danny Boyles tådoppning i zombiegenren med en massa idrottsstatister som snabbfotade zombies i 28 Days Later. Som vanligt är det dock inte de odöda som är de verkliga monstren. Brittisk är också Neil Marshall som bidrar med Dog Soldiers, en riktigt fräsch varulvsfilm. Mumien kommer dock från USA, i inte helt seriösa men fnissframkallande Bubba Ho-Tep, där den bekämpas av en åldrande Elvis Presley och John F. Kennedy.

Michael Moore är subtil som ett avsågat hagelgevär men får fram sin poäng i Bowling for Columbine.

Som sagt ett svårt år, någon klar favorit för årsbästa finns egentligen inte. Men jag tycker ändå att Kurt Wimmers omtag på 1984 i form av Equilibrium förtjänar att lyftas fram lite extra. Christian Bale är cool, Taye Diggs är übercool, Tetragrammatonkatorna är fräna och Klaus Badelts musik skapar en ödesmättad atmosfär.

Nostalgifria listan
Sympathy for Mr Vengeance
Lilja 4-ever
Infernal Affairs
Whale Rider

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Cidade de Deus, About Schmidt och Irreversible.

2003
Återigen lite av ett mellanår, många stabila filmer men kanske inte så mycket att skriva hem till mormor om. Och några rejält instabila – Reese Witherspoon ramlar i uppföljningsfällan med Legally Blonde II som bara är dum och Halle Barry tyckte tydligen att hon skaffat tillräckligt med cred i Monster’s Ball eftersom hon gör sunkiga Gothika.

Ang Lee hittar ytterligare ett nytt spår och jag är faktiskt riktigt förtjust i hans Eric Bana-version av Hulk. Och vem kan motstå Jennifer Connelly? Vi kan också för ovanlighetens skull bryta den anglosaxiska dominansen med Good Bye, Lenin! Underhållande om kommunismnostalgi och därför kanske inte helt rumsren i vissa kretsar. Ytterligare länder som man kan samla på sig detta år är Thailand, där man bekantar sig med muay Thai i Ong-Bak: Muay Thai Warrior. Korkat, roligt och tokmaffiga fighter. Där ligger till och med Quentin och Kill Bill i lä, trots en uppsjö med svärdsbeväpnade japanska statister.

Annars är det skräck och animerat som dominerar, där nivån på den senare genren överglänser den förra med hästlängder. Nå, nu måste erkännas att franske Alexandre Aja skapade en mycket fin slasher med sin Haute Tension och att amerikanske Chris Kentis fick till en tät stämning som gränsar till drama för nästan inga pengar alls i Open Water. Men vad ska man säga om Freddy vs. Jason eller undergroundkult Rob Zombies lätt surrealistiska House of 1000 Corpses? Hellre än bra är kanske mottot i sammanhanget.

Som sagt ytterligare ett bra animeringår. Pixar och Disney ger oss Finding Nemo, vars brutala inledning överraskar. Annars är största behållningen att vi äntligen får veta vad fiskmåsar pratar om – ”Mine?!” Utmanaren Dreamworks följer upp Shrek med inte lika bra, men fortfarande välskapt sagostämniga, Sinbad: Legend of the Seven Seas. Men helt enastående är Les Triplettes de Belleville, vilken obegripligt nog förlorade animerings-Oscaren till Finding Nemo. They were robbed, I tell you! Referenser till Jaques Tati och Monsieur Hulot, mycket lite dialog, fantasirikedom samt en stil som påminner om Per Åhlin blir ett klart vinnande koncept.

Jag kan inte välja mellan två årsbästa som följer mönstret av att vara stabila men kanske inte exceptionella. De vinner mycket på att jag sett om bägge två ett otal gånger, jämfört med andra kanske lika bra filmer det här året. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl har Johnny Depp men X-Men 2 har Hugh Jackman. Pirates är lättsam men drar ut lite på tiden medan X-Men-historien är betydligt starkare jämfört med ettan. Pirates har Orlando Bloom och Kiera Knightly medan X-Men 2 har Patrick Stewart och Ian McKellen. Ok, den sista var bara taskig…

Nostalgifria listan
Oldboy
Dogville
Monster
Mystic River
Smala Sussie

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Lost in Translation, Elephant, House of Sand and Fog, Station Agent och Bad Santa.

Annonser